Jag växte upp i en liten villa i Blekinge med min pappa, mamma och storebror.
Jag har alltid varit väldigt känslig och mottaglig för saker.
Mat tankar och regler angående mat har jag minnen redan som 5 åring att jag hade.
I högstadiet började jag skära mig.
Jag har aldrig sett mig själv som någon med självskadebeteende men blir ständigt påmind av mina ärr.
Jag har försökt sluta många gånger men först nu jag verkligen lyckats.
Jag hade under tiden som gymnast olika tränare men lagom till då jag börjar komma in i puberteten fick jag en tränare som inte tänker hela vägen. Riktigt duktig då det handlar om gymnastik men inte så pedagogisk i övrigt.
Kommentarer att man hade otränad mage eller stor rumpa spädde rejält på de tankar jag redan hade.
När jag börjar gymnasiet är jag väldigt sliten. Jag försökte hålla masken på och vara glada pigga Elin, men på insidan var det krig.
Jag kom i en bra klass men jag har ingen ork att vara social eller delaktig på något sett. Jag hade stora sömnsvårigheter och sov inte mycket om nätterna utan somnade väldigt ofta på lektionerna i stället.
Jag levde för mina idrotter som då var dans, gymnastik, kickboxning och hästar. Jag tränade flera gånger om dagen för det var mitt sätt att få andas.
Skolan märkte att något inte stod rätt till och jag skickades till BUP men jag ville inte belasta någon eller ta tiden för någon som var i större behov än mig. Nej jag hade inga problem som jag inte kunde hantera själv... Så dum och naiv man var.
Jag vet inte hur det gick till men jag tog studenten med fullständiga betyg.
Jag jobbade den sommaren i hemtjänsten för att till hösten åka till USA och jobba som au pair och studera konst på collage.
Jag kom till en underbar familj som jag har kontakt med än idag.
Att åka till USA var en ren flykt. Jag ville så långt bort som möjligt från allting och börja om på nytt. Men mina minnen och problem kom i kapp.
Det slutade med att jag las in på USA:s motsvarighet till PIVA.
Efter en veckas tid så kom mamma över och hämta mig för att få vidare vård i Sverige.
Det var då min resa började på riktigt.
Jag hade många olika terapeuter och psykologer. Ingen förstod mig och jag kastades runt som en boll. Jag tappade tron på att jag någonsin skulle kunna få hjälp... Men nu i efterhand tror jag att det var jag som inte ville ta i mot den.
Jag lades in på behandlingshem vintern 08.
Efter många om och men började jag öppna upp mig och skapa förtroende hos personal.
Den terapin som verkligen hjälpte mig i början var Bildterapi.
Mycket hände och pengar skulle sparas in i psykiatrin våra två behandlingshem för ungdomar i länet blev 1. Då blev det kaos för alla. Min vän Louise gick bort. Efter det stängdes även detta behandlingshem.
Jag var inte färdigbehandlad som många andra av mina medpatienter.
Den hösten las jag in. Jag hade bestämt mig för att sluta leva.
Jag låg som en liten sparvunge med dropp och sond. Matkampen var värre än någonsin. Men någonstans inne i mig fanns en liten svag brinnande låga. Jag skrevs ut den våren och började min DBT behandling.
Rebecca från behandlingshemmet gick bort i april 2010 och det är senast jag var inlagd nu.
Jag har tappat räkningen hur många gånger man suttit på akuten varit på piva eller legat inne på avdelningarna...
Jag vill inte gå in på allt som har hänt i min uppväxt men tror att det är mycket snöbollseffekten som drabbat mig. Små saker rullas till en boll tillslut är den här bollen jätte stor och kan inte längre hanteras...
Nu har jag bestämt mig för att leva!
