Aldrig någonsin ska jag tvinga en katt vara med i ett sånt där koncept. Hade det inte varit för Lovas uppföddare och också ägare för tillfället anmält Lova så hade jag vänt om.
Lova satt och pep hjärtskärande hela vägen till Kalmar.
Utställningen känns precis som skönhetstävlingar för små barn. Det är vi vuxna som tvingar dem och står och pekar hur de ska se ut.
Jag och mamma flydde undan några timmar och passade på att gå på IKEA. Köpt porslin, grytor och annat man kan behöva vid en flytt.
Jag har gjort ett försök i att fly upp på mitt rum. Jag bara sitter här och stirrar på ingenting och lyssnar på Art of Empathy.
Ibland hugger det till i bröstet då jag för en kort sekund blir medveten om att Louise inte kommer tillbaka.
Det är konstigt att jag inte kan acceptera, när jag egentligen vet att hon inte kan.
Men jag väntar på att väcka- klockan ska ringa eller att någon ska peta på mig och säger "nu är vi framme". För det måste väl vara så det ligger till. Att allt det här bara är en mardröm?
Snälla väck mig!
