You are one of God's mistakes,
You crying, tragic waste of skin.

Jag skapade kaoset

Hennes skratt överröstade drömmarna.
Paniken slog mig över ansiktet, väckte mig till verkligheten.
Hon har gömt sig väl i mitt inre.
Fått mig glömma hennes existens och så också sanningen.
I tystnad har hon smidigt onda planer.
Frambringat kaos.
Jag är skaparen men blev hennes marionettdocka.
Hon drar i trådarna och jag följer blint mot min vilja.
Hon har makten.

Siraps dag som Jessica satte ord på det. Det är en sån dag idag.
Allt går så trögt. Det är krävande att bara lyfta fingrarna när jag skriver det här. Försöker lyfta dem så lite som möjligt som resulterar i mycket stavfel...
Jag är så trött. Så slut på alla sätt. Kan det vara all ångest, eller all benso jag har fått tagit de senaste dagarna? Eller är det natt medicinerna?
Jag brukar inte bli sån här. Kanske är det att hösten börjar komma och man börja gå ner i sleep mode.
Jaja strunt samma går väl över snart. Får sova lite mer bruka hjälpa mot det mesta ;)

Snart ska jag iaf hem till mamma och pappa. Hem till mitt barndomshem. Usch vad gammal jag känner mig när jag säger så^^

Leva

Ytligare en helvetes natt.
Varför kan man inte bara inse att det om hänt har hänt. Släppa det och gå vidare.
Finns så många som har det så mycket värre varit med om så mycket hemskt.
Jag känner mig så otroligt barnslig och patetisk som reagera som jag gör. Varför kan jag inte bra växa upp och ta tag i mitt liv. Börja leva.
Sluta förstora upp allt. Sluta låta mitt psykiska mående styra mitt liv. För just nu är det så. Jag kan inte planera in saker för långt i förväg för jag vet inte hur jag kommer att må. Jag kan inte åka i väg i för långa perioder för jag vet att det tar för hårt på mig. När det är mat eller alkohol inblandat får jag i vissa perioder säga helt nej.
Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte vara så känslig.
Men hur slutar man att vara det?
Hur ska man kunna släppa allt och gå vidare då man återupplever händelser om och om igen. Precis som om det vore realtid.

Nu ska jag sluta fundera på det här och dricka kaffe och kolla på ANTM istället.

Snälla fånga mig jag faller

Jag vet inte vad det är som händer med mig. Det är inte bara kaos i huvudet det är krig.
Det är så mycket tankar.
Så mycket jag saknar.
Jag saknar Andrew, mina katter, "gamla" gymnastiken, Jessica, stallet, Shakira, min älskade kanin Basil, Jonas, mina somrar i stava, min brygga, nätter utan mardrömmar, spela piano, skapa & Louise.
Men börjar jag tänka på det här blir jag ledsen. Även om alla saker jag saknar har get mig glädje.
Jag känner mig ensammast i världen även om jag är omgiven med människor som älskar mig.

Just nu känns det som om jag inte klarar av någonting. Jag slutför inget och jag sviker.
Blev ingen skola i måndags. Så lyckad är jag.
Jag vill så mycket. Men när det väl är planerat och klart är det som om jag får panik. Det blir för mycket och jag kraschar.
I dag fyller Emelie år. Jag skulle egentligen ha suttit på tåget på väg till henne nu. Firat hennes födelsedag. Hon behöver mig just nu. Men var är jag?
Jag sitter här i min lägenhet. Sjuk och otillräcklig.

Träffade S. idag kommer nog bli medicin ändringar.
Pratades även om inläggning. Jag hoppas att jag klarar mig utan det.
Jag har jobbat som bara den hela sommaren för att slippa. Ska jag då ha gått upp i vikt helt i onödan. Om jag nu slutar där ändå.

Jag vill så mycket men orken räcker inte till, i stället blir jag passiv och ser hur livet går förbi.

update

I morgon ska jag och testa på lite i skolan! Jag fick Ja från alla håll.
Jag hoppas verkligen att jag klarar det här nu!
Det är mycket tankar och känslor som rör sig. Men kan som inte plocka ut något och får ordning på det. Kaos som vanligt när det gäller mitt känsloliv^^
Jag funderar på vad jag ska säga till klassen. Jag och min lärare tyckte båda två att det är lättast att berätta att jag är sjuk osv. Då slipper man alla skumma spekulationer om en, hoppas jag.
Men samtidigt vill man ju inte lämna ut sig för mycket! Men jag kommer nog på något.

I onsdags dansade jag för första gången på länge. Det gick inte bra men inte heller dåligt! Kändes bra att ha tagit sig dit. Vi började på en ny riktigt rolig dans till Alice Coopers Poison.
Mina dans- dagar verkar bli mån, tis, tor och sön. Hoppas det för då kan jag gå på trupp gymnastiken på onsdagar!

Har jag ork i morgon kväll så skriver jag lite om hur det gick i skolan!

Studera?

På mitt senaste terapisamtal med S. pratade vi om vad jag vill göra till hösten. Vi tycker båda att jag ska ha någon liten form av aktivitet.
Jag studerade innan några timmar på en folkhögskola. En konstlinje som jag trivdes jättebra på. Men jag var tyvärr tvungen att avsluta på grund utav mitt mående och den intensiva behandling som jag går.
Men nu är jag kanske redo att försöka igen.
Jag har precis pratat med min gamla lärare och han har pratat med rektorn på skolan och de skulle kunna utforma ett speciellt schema efter mig. Trots att de bara tar in 15 elever på linjen. Så tar de in mig utöver dem!
Nu gäller det bara att få ett Ja från S. med!

Håll tummarna för mig!

Fat jag gjorde på keramiken

Ditching

I dag mår jag bättre fysiskt. Tror inte ens jag har någon feber längre! Skönt.
Var där imot inget vidare pigg i morse. Inte på något plan. Så jag hoppade DBT gruppen och även tvättstugan.
Jag som köpt nya turkosa handdukar som ger ifrån sig en massa ludd. Jag har ludd överallt i hela lägenheten! Förstår inte hur det kan vara några handdukar kvar.
Sen senare idag skulle jag ha träffat Louise mamma N. Men fick ställa in även det. I går hade jag som sagt S. men inte heller det mötet tog jag mig till. Hur fail är jag inte?!
Men men nu är det nya tag som gäller.


2 f*cking månader idag!

Shut up!

Jag ligger i sängen med min laptop. På mitt nattduksbord står det en mugg te, ett glas vatten, en alvedon burk, halstabletter och nässpray. Med andra ord, jag är sjuk.
I går så sov jag i stort sett hela dagen.
Men natten den var hemsk. Då låg man där själv med alla tankar. Men ingen ork att göra något för att försöka få tankarna på annat. Det slutade med ett par alvedon, benso och natt medicinerna för att kunna lugna ner mig tillräckligt för att våga sluta ögonen.
I morse skulle jag ha träffat min terapeut S. Men vi kom fram till att de nog skulle kosta mig mer än vad jag skulle få ut av det om jag gick. Så jag blev hemma.
Jag har försökt vilseleda mina tankar med att kolla igenom hela säsong 1 av ANTM. Men de går inte. De tränger igenom. Det bråkas och kastas runt i huvudet. Jag får aldrig lugn och ro. Det kryper av ångest i hela kroppen på mig.
Men fortfarande har jag ingen ork att göra något som kanske skulle kunna få det att dämpas.
Snälla någon få det att sluta jag orkar inte!

Obegripligt Svårt

"Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå."

Sjuk?

Idag mår jag konstigt. Jag har ont i mina leder och har en tryckande huvudvärk bakom ögonen.
Är jag på väg att bli sjuk?

Är riktigt fint väder idag men jag ska stanna inne och dricka te och ha Harry Potter maraton.
Så förhoppningsvis är jag piggare i morgon!

För övrigt är jag väl allmänt off. Mina känslor slänger runt mig som om jag vore en vante. Minsta lilla grej och jag är på botten. En timme senare kan jag vara okej igen. De här snabba kasten mattar ut mig både fysiskt och psykiskt.

Har inte så mycket mer att komma med idag.

psycho lemon

Var längesedan jag skrev ett "genomtänkt" inlägg. Utan jag har mer bara låtit fingrarna sköta sig själva och stängt ute hjärnan. Men nu sitter jag här och ser på när makören blinkar stressande.

Blev ett avbrott.
Jag och Maria satte oss på Lenarths och drack varsin islatte.
Vet inte hur länge vi satt där och pratade.
Vi kom b.la. in på cancer. Fy F*N vilken hemsk sjukdom.
I bland så känns det som om jag har cancer i själen. Men det känns själviskt att göra en sådan jämförelse. Visst jag är sjuk. Men det känns ändå som om detta är något jag själv skapat.
Som när man sitter där på akuten och väntar på att få komma in och bli sydd. En skada jag gjort för egen hand.
Jag sitter där och ser hur sjuka och skadade människor kommer in. Hur kan jag ta upp "riktigt" skadade och sjuka människors tid?
Jag känner mig så fruktansvärt egoistisk. Jag skäms.
Men sen igen, jag måste komma ihåg att jag också är sjuk.
Självskador är en konsekvens av mitt impulsiva beteende som är en symtom (fel ordval?) av min sjukdom.
Men jag kan stolt dela med mig att jag nu inte har skurit mig på 7 veckor. Det är mitt längsta uppehåll jag har haft på över ett år!
Det känns som att det bara är en tidsfråga innan jag ramlar tillbaks. Jag känner redan allas besvikelse. Hur deras ögon lyser av just denna känsla.
För jag vågar inte hoppas att jag inte kommer skada mig igen. Jag har försökt sluta så många gånger förut. Besvikelsen när man misslyckas blir bara starkare för var gång. Så nu har jag slutat hoppas. Slutat tro på mig själv att jag kan klara det.
Tror jag inte på mig själv, hur stor är då sannolikheten att jag kommer att klara det?
Inte stor.

Men huvudsaken är väl att jag iaf för tillfället försöker.
Stundvis går det mindre bra. Men jag har också stunder det går bättre!

Nu ska jag tända ljus och krypa upp med en kopp te framför tv:n.
Var på te boden igår. Köpte "psycho lemon". Riktigt gott te!

Grattis mina tjejer

Kaos

Totalt kaos i huvudet. Får inte ordning på någonting.
Det känns som om att hur jag än gör kommer det bli fel på ett eller annat sätt.

Efter mitt samtal hos S. idag kände jag att jag bara ville gå och gömma mig någonstans och sjunka ihop till en liten hög och göra dumma saker...
Men i stället gick jag och tröst- shoppade pyssel saker. Mycket mer hälsosammare alternativ!

Jag är rädd för hur natten ska bli. När jag inte längre kan uppehålla mig själv. Då alla tankar och känslor sköljer över en.
Jag HATAR ångest!

Ostabil

Just nu är jag i någon form av känslomässig bergochdalbana. Ena stunden kan jag må helt okej sen PANG är jag nere på botten igen... 20 min senare kan allt vara okej igen. Jag blir helt slut både fysiskt och psykiskt.
Måste det vara så här?
Sen de satte in den där stämmnings- stabiliserande medicinen har jag fungerat helt okej. Det har inte alls varit sådana skarpa kontraster som det innan var. De kom inte lika ofta. Men nu verkar de vara tillbaka. Är de här för att stanna?