Idag började jag skolan (1årig konstlinje).
Ångest ångest ångest...
Allt som kunde gå fel gick fel. Jag snubblade hela tiden, jag gick in i folk, jag tappade saker. Jag gick alltid 3m bakom alla andra. Sa inte ett pip.
Grattis Elin hur tror du att du ska kunna få några vänner då egentligen?
När vi äntligen slutat så skyndar jag mig bort till tågstationen.
Yay tåget 1h försenat... Tog buss till Ronneby istället och bytte där till 150 som går till Karlskrona.
Så hem kom jag. Gick till stationen för att hämta min cykel. Cyklar hem. Ramlar med cyklen. Skrubbsår på armen och knät. Nya tröjan sönder..
Dock tre positiva saker!
1. Jag har fått många idéer till mitt skapande och tro linjen kan vara riktigt bra.
2. Duktig på att ramnla med cyklen. Inte en repa på den! Kastade den åt sidan och fångade upp farten med armen istället.
3. Inga hål i favvis jeansen!

Fail

Idag är det en konstig dag. Jag känner mig så misslyckad men jag vet inte varför.
Vad är det jag har gjort fel egentligen?
Jag sitter här rädd. Jag vågar inte rulla upp rullgardinerna jag vågar inte äta.
Vad är det som händer egentligen. Jag förstår inte.
De senaste månaderna har jag känt mig så frånvarande så långt borta.
De här känslorna blir bara starkare för varje dag som kommer.
Vart är jag påväg?

Älskade Zues Du är saknad

Idag fick jag reda på att min älskade Zues dog i cancer.
Jag älskade denna hund. Jag vet inte men det kändes som att han förstod mig och jag honom. När allt var som jobbigast brukade jag alltid gå långa promenader med honom runt sjön.
Jag hoppas han har det bättre där han är nu.
Zues nu får du ta hand om Louise istället.

Kommer alltid att älska Dig.

När jag faller, orkar du för två?

Vad händer?
De vill lägga in mig på Piva bara för att jag varit inne på akuten och sytt så mycket nu.
Men verken jag eller personalen på hemmet jag bor tyckte det var en bra lösning.
Men en gång till och jag har inget val..
Kan inte allt vända. Kan inte allt få kännas bra.
Jag är 21 år och lever i en mardröm. Jag är fången i min egna kropp.
Jag orkar inte ha det så här.

När jag faller, orkar du för två?

Tänker på Er båda

Idag är det Jessicas och Louises födelsedag.
Jessica 20 och Louise 21.
Det är också idag 2 månader sedan Louise gick bort.
Jag kan inte förstå vad Jessica går igenom just nu.. Varför ska världen vara så grym?
Varför så mycket smärta?
Var förbi Louise grav. Var många fina blommor hos henne. Jag gav henne en röd ros med en blå fjäril i.
Jag önskar jag kunde spola tillbaks tiden.
Få ge en riktig kram.
Louise kramar var alltid så varma.
Jag önskar jag kunde spola tillbaks och stoppa det som hände.
Louise ville leva.

Jag tänker på er <3

I'm all out of faith
This is how I feel
I'm cold and I am shamed
Lying naked on the floor
Illusion never changed
Into something real
I'm wide awake
And I can see
The perfect sky is torn
You're a little late
I'm already torn

Vilken dag...

Börjar att man vaknar upp av en mardröm.
Letar upp rakbladen för att vakna till.
Kanske inte den bästa lösningen, men den fungerar...
Sen fortsätter dagen med läkarsamtal. Blir av med min Seroquel och ska istället få Zeldox. Får se hur den fungerar.
Får en del jobbig info. Sen är samtalet slut.
Alla känslor kommer. Det blir en frontalkrock.
Kaos i huvudet. Jag måste fly jag måste komma undan. Låser in mig och skär mig igen..
Denna gången blev det djupare.
In på akuten sy ihop muskeln sen sy ihop huden plus några mindre skärsår. HATAR då de ger en bedövning. Man bara känner hur de gräver runt med nålen nere bland senorna. (Spruträdd. Gått i sprutterapi då jag var mindre :P men efter mina 3 år på allergi- mot. Kan jag nu få sprutor utan att tre pers håller i mig.) Så jag väljer att sy ihop de små utan bedövning.
Blir antibiotika på grundutav att jag skärt ner till benet.
När jag skulle ta den så delar jag den tappar ena halvan böjer mig ner för att ta upp den. Slänger ut allt vatten i plastmuggen samtidigt. Tar upp den sväljer ner den första ska ta den andra. Tappar den igen. Personalen bara står och skrattar åt mig^^
På kvällen blev det ner till rusta och willys med Jonas. Låser min cykel.
Vi kommer ut ska cykla upp till maxi. Visar sig att Jonas inte fått min nyckel. Så får bära cyklen till maxi. Där låste vi fast den i en stolpe med ett annat lås. Vi kommer hem och i Jonas hittar min nyckel i hans väska^^

Denna dag har varit så intensiv och fylld av känslor. Verkligen gått upp och ned hela dagen.
Hoppas på att morgon dagen ska bli mer under kontroll. Pallar inte en morgon till på akuten.

Tack alla som finns där för mig hela tiden!

Vad händer?

Vad händer?
Jag vill så gärna förstå. Känns som om jag står utanför allting.
Jag känner mig så splittrad.
Samtidigt som jag känner en sådan intensiv känsla av ångest, så man knappt kan få luft, känner jag mig helt bedövad.
Samtidigt det bara kryper i hela kroppen och jag bara måste ut och springa känner jag mig så seg så jag knappt orkar lyfta armen.
Jag förstår ju inte ens på mig själv?
Vart ska det här leda?
Kommer jag besegra mina demoner?
Jag antar att svaret ligger hos mig.
Men jag kan inget se nu.
Jag kämpar allt jag kan. En då så känner jag en sådan skam.. Jag sviker och sårar alla runt mig.
15 stygn idag.. Fan.