På flykt

Jag har varit hos mormor och morfar i deras lilla röda hus i skogen, några dagar. Jag behövde komma bort. Men det går inte att fly från ångesten. Jag vet inte vart j ska ta vägen längre. Hjärnan går i högvarv hela tiden. Det är kaos bland tankarna. Får aldrig vila. Aldrig lugn och ro.
Saknaden efter Jonas svider. Alla jag håller kärt är så långt borta. Ensamheten blir så tydlig.
Var förbi Isen, var så fint hos henne.




Köpte ett hjärta med blommor i och sen ett litet rött hjärta som jag la bredvid. Sen tände jag ett ljus

Faller

Jag faller.
Ingen utan jag själv kan rädda mig.
Vill jag det?
Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, slutar endå alltid här.
Jag orkar inte längre.
Ser inte någon mening i nånting längre.
Förlåt.

misslyckad

Dimma.
Tjock äcklig klibbig dimma.
det luktar daggmaskar.
varje hjärtslag skriker MISSLYCKAD MISSLYCKAD MISSLYCKAD.
Febern suger girigt åt sig den kraft som finns.
Hur länge orkar människan?

Sick

Varför blir det alltid så här? Jag försöker ta tag i saker och ting. Det slutar alltid med platt fall.
Varför var jag tvungen att bli sjuk för? Jag måste träna för att fungera. Jag klättrar på väggarna tillslut. Väggarna som skriker av ångest...
Fan.

To Be Gone

"Leave the body leave the mind Every promise every place behind"

Just det skulle jag vilja kunna göra. Bara ha en egen plats, helt kravlös. Dit man kan gå och ta en lång paus.
Hade bara taggtråden inom mig varit rosa så kanske det hade känts liiite bättre.

Jag har precis blivit utskriven från sjukhuset. Varit inlåst i drygt 6 veckor. Så skönt att komma ut i friheten igen eller hur man ska säga. Men samtidigt är det läskigt. Nu står jag här helt själv igen.
Tur jag har vänner runt mig som kan hjälpa till att hålla mig uppe.
Jag önskar jag kunde skriva, måla, sjunga, nånting för att få utlopp av alla mina känslor.
Jag är en tickande bomb.
Snart sprängs jag.

Till helgen har jag inte skurit mig på 1,5 månad. Det är grymt länge för att vara jag.

Just nu så försöker jag komma tillbaka. Jag hade sammtal med min DBT terapeut idag. Det gick bra. Fattar inte varför jag alltid ska vara så sjukt nervös!
Känns bra att lämna Wiljan som jag bott på i nästan ett år. Lämna KBT:n. Är det något som hjälpt mig är det DBT:n jag han gå igenom innan jag krevs in på Boklunden.
Psykriatrin ändrar om väldigt mycket, ryktas om att Wiljan ska läggas ner. Så yttligare en bra anledning till att lämna det innan man själv blir kvarlämnad till inget alls.

Jag försöker satsa på min dans nu men alla mina anndra träning har blivit lidnande.
Jag bara orkar inte med det... Så sjukt rött på grund utav låga värden.

Men jag kämpar!

Hjälp mig

Vart är jag påväg?
Trött att famla runt i mörker...