Jag såg
"Det blir bättre" som handlade om Linda Lampenius och hennes kamp mot ätstörningar.
Det var så mycket tankar och känslor som väcktes inom mig av hennes tal.
Denna fruktansvärda ensamhet jag känt när det har varit som värst för mig slog mig i magen och tårna rullande ner för kinderna.
Men det var på något sätt skönt att få gråta. Att få släppa fram denna smärtan som man så flitigt har tryckt ner och gjort allt för att dölja.
Jag var verkligen expert på att dölja och ljuga om min ätstörning.
Hur dagen började på morgonen och man såg till att man var själv i köket.
Då slog man lite extra hårt i köksluckorna bara för att det skulle höras att jag var i köket och stökade med mat.
Man hällde snabbt upp lite fil i en skål som man sen rullade upp längs kanterna och tog en brödskiva som man smulade spår av på bordet och sen gömde i fickan för att sen slängas i skogen på väg till skolan.
När någon sen kom in i köket låtsades man intresserat läsa tidningen och skrapa ihop den sista filen. Men i själva verket hade man hjärtat i halsen att man hann duka fram allt och precis satt sig ner och inte blev upptäckt.
Eller hur jag tränade i smyg eller spydde med duschen på i bakgrunden och låtsades att man bara tog en dusch.
Jag skäms så otroligt mycket över vad jag gjort... Denna lögn man har levt med. Det gör ont och jag önskar ingen detta helvete.
Även när jag hade ett BMI på 13,7 var jag inte lycklig eller nöjd men ur jag såg ut.
I dag ligger mitt BMI mellan 19- 20 (jag vet inte exakt eftersom jag vill hålla mig borta från vågen)
och jag mår bättre än någonsin och då trots att jag inte är underviktig!
Jag vill inte lägga mer av min tid på mat siffror och träning.
Men tankarna finns där och det är tufft. Riktigt tufft emellanåt.
Man brukar få räkna med att om man levt med en ätstörning en längre tid kan det ta ca 3 år med de här jobbiga tankarna man har i huvudet. Men de kommer suggestivt trappas ner och ta upp mindre tid och bli allt svagare.
Det är bara att jag ska stå ut så kommer jag fixa det här!
Jag rekommenderar verkligen att lägga 45min av ert liv att se detta avsnitt. Det är ett ämne som behövs uppmärksammas mer. För det är en sjukdom som bara växer och växer och sprider sig ner i åldrarna.
-->Klicka här för att komma direkt till avsnittet <--Jag känner mig så otroligt tacksam att jag fått hjälp och att jag kommit så långt.
För jag hade
aldrig klarat av det här själv.
Var inte rädd om att be om hjälp och glöm inte att det
inte sitter i kilorna utan sjukdomen sitter i huvudet. Man kan se fullt frisk ut eller vara överviktig och leva med en ätstörning.
Tack alla där ute som har hjälpt mig att komma hit där jag är idag.
(Vill bara tillägga att jag tycker BMI är ett dåligt mättningssätt.
Man kan vara farligt smal men ha ett missvisande BMI. Det tar inte hänsyn till att muskler väger mer än fett.
Att man då har ett högre BMI än vad som borde vara mer rimligt med tanke på % fett man har i kroppen)
