Trött

Jag borde skriva men vad?
Jag är tom. Känslomässigt slutkörd.
Vill få ur mig allt men vet inte hur. Är kaos i huvudet och kan inte plocka ut någonting.
Jag är trött på de här. Trött på allt mörker.
Trött på att ständigt misslyckas.

Skola

Nu sitter jag här och drygar ut tiden. Ska snart gå ner till tågstationen och bege mig till skolan.
Idag iförd långarmad.
Känslotillstånd: Ostabil med gnagande ångest.

Tack världens bästa A för armbandet!
Betyder otroligt mycket för mig.<3

Snart hemma!

Just precis nu sitter Jonas på ett plan på väg hem till Sverige!
Det har redan gått en hel månad sen han åkte. Det känns som att det var evigheter sedan jag såg han, men samtidigt har tiden gått fort.


Jag har inte behövt sy sen i måndags vilket känns bra!
Jag kämpar allt jag kan för att inte skada mig. Det som fungerar bäst är att träna.
Så jag är aktiv hela dagarna.
Dansade ikväll.
"Åh snurr åh hopp åh runt åh älg"-för att citera min danslärare. Hon är underbar!
Jag är så tacksam att jag har så många människor runt mig som finns där och håller mig uppe när jag inte kan stå själv.
Tack!

Vart tog Elin vägen?

Jag tynar bort. Så matt. Orkar knappt skriva här..
Men jag har inte gett upp, jag kämpar än!

Fick en bit text av Clara;
"We will disturb you, to make you talk again
Try to find the other side of you
We wait for answers, for hours and years
But the sadness in your eyes won't go away
It becomes you, in a strange kind of way
We say no, oh no
We won't let you slip inbetween"

Nu ska jag gå och lägga mig under bolltäcket och försvinna bort i tankarnas land.

Söndag 13.3.99

Vad är det med mig? Jag orkar inte. Vill Inte. Kan inte.
Hur ska jag komma någonstans om jag ställer mig ivägen för mig själv?
Jag har fastnat och alla rusar ifrån mig.
Kan ni säga hur ni gör. Hur ni orkar. För jag förstår verkligen inte...

"Hon känner efter om det här är att vara fri
Om det här är ett liv med någon mening i
Det är ingen som tjatar längre
Det är ingen här som ber henne stiga upp

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
ett mål att sikta på
är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting"

Misslycakd

Jag känner mig inte bara misslyckad jag är misslyckad. Det bevisar jag om och om igen.
Idag skulle jag springa med Kjolle men jag kunde knappt lyfta benen. Det brukar vara min astma som stoppar mig. Men idag blev jag inte ens andfådd. Ingen kraft i musklerna kvar att ge.
Misslyckad.
Har sjukt ont i magen också.. Jag vet vad jag behöver men tänker inte ge efter!



Har kommit på hemligheten bakom brunnslocken.
Så nu har jag slutat att gå på Klump lock och går bara på Ana locken!

Klyven

I dag var jag i skolan. Då tar läraren in mig i ett rum för att prata.
En i klassen som är 30+ hade gått hem förra veckan. Hon hade mått så dåligt då hon såg mina armar. Så pass dåligt att hon inte kunde vara kvar.
För att citera min lärare "Det ser groteskt ut, man mår illa utav att se det". Så nu mera måste jag ha långarmat i skolan.

Om jag hade varit med i en brandolycka, Hade stora exem, fått syra på mig eller kanske hade psoriasis. Hade de då sagt att det ser groteskt ut att jag måste ha långarmat på mig?
Jag tror inte det...

Jag är trött på att få gömma mig. Jag är trött på att bli diskriminerad. Trött på alla förutfattade meningar om oss med självskadebeteende.
Jag är sjuk min sjukdom ger mig fula sår.
Varför kan inte samhället acceptera det?
Jag kommer ha långarmat i skolan, respektera de i klassen.
Men det gör endå ont. Ont att behöva gömma mig...

Förvirrad

Jag förstår inte hur de tänker.. Innan så var det inget att lägga någon vikt vid. Men nu får jag inte gå, jag får inte simma sen sitta i 2h möte. Vad är det här?!
Kan ni bestämma er hur ni ska ha det?

Jag tänker iaf fortsätta för jag har bestämt mig!

Patetisk

Jag är så matt. Allt är så grått och bedövat.
Hittar ingen energi ingen motivation.
Kan inte sova. Orkar inte med kraven.
Och vad gör jag å det? Jag sitter här och klagar...
Jag är patetisk.

Saknad

Jag känner en saknad..
För ett årsedan hatade jag stället och ville bara där ifrån.
Vet inte hur, men de fick mig att stanna.
Prova iaf 1 månad innan jag stack.
Jag stannade och ju längre tiden gick ju mer började jag gilla stället. Det byggdes upp förtroende bland personal och vänskap mellan patienter. Sakta men säkert byggdes en trygghet upp.
Mellan alla grupper och terapier han vi med en del roliga saker.

Vi pysslade.


Åkte till Öland


Red islandshästar.


Vi bowlade och spelade mingolf.


Vi åkte till Ikea.


Jag hade ett eget rum som jag gjorde mysigt.
På väggen hade jag mitt BKT tåg^^


Jag hade snyggaste morgon frillan^^

Jag minns hur jag och Jonas drog upp varandra ur sängarna på morgonen. Eller när man sprang in och började hoppa i sängen och skrek "EARTQUAKE!!!!"
Eller när vi spökade i korridoren när vi tvättat våra sängkläder.
Det var inte uppskattat av nattpersonalen...

Ja jag mådde skit. Men mitt i allt så fick man en samhörighet. Men nu är den borta. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men jag saknar mitt behandlingshem, jag saknar Boklunden.

No tomorrow?

Jag känner mig tom. Frustrerad över att inte känna någon skarp känsla.
Jag hatar att jag ska vara så svart vit.
När jag inte känner vill jag känna. Men när jag ligger där med panikångest önskar jag inget annat än få slippa känna...
Jag orkar inte med mig själv. Jag är trött. Trött på allt.

Man ska leva ut dagen som om det vore den sista. Men hur ska man orka göra det när man inte ens vågar sig utanför dörren?
Vad jag önskar att det här skulle få ett slut.

Idag saknar jag mina flickor. Var hos Louise och tände ett ljus. Lyssnat på skivan jag fick av Jessica. Det är tomt. Ett stort svart hål. Jag vill spola tillbaks tiden 8 månader. Börja om från början. "Göra om, göra rätt!" Det var ju inte så här det skulle gå...

Jag kan inte förstå att Min Jonas är på andra sidan jorden. Just nu är han i Sydney och idag dök han bland hajar!! Men tiden rullar på och snart är han hemma igen. Känner mig egoistisk som saknar han så när jag vet att han är med om världens resa. Jag menar jag borde uppmuntra honom och säga att allt är toppen och att han ska vara iväg så länge han bara kan.
Men jag kan inte ljuga. Jag saknar han så det gör ont och jag önskar det var i morgon han skulle komma hem...

Varför ska allt vara så svårt för? Varför kan man aldrig få lugn och ro? Kan anticimex utrota mina råttor i bröstet?

Hade inte fått sova på flera nätter så tog min natt medicin igår, kanske lite för mycket.. Mamma ringde och väckte mg vid kl 14. Skulle träffa Kjolle vid 15. Jag kom upp 14.30. Mötte upp Kjolle. Vi hyrde film men jag sov igenom filmen. Nu har han precis gått och jag ska gå och lägga mig igen. Vill bara sluta ögonen. Ligga ner. Fokusera på hur luften går in och ut genom lungerna. Lyssna till mina egna hjärtslag. Drifta bort. Komma till drömmarnasland där jag hoppas all skräck kan få ha förbud för iaf en stund.

<3

Idag är mina två små änglar oss mig.
Åå vad jag har saknat dem!

Värsta dagen på länge.
Fan kan man bli mer misslyckad?!
Var inne på 3:e dagen så sabbar jag allt!!
Magen värker på grund utav alla uppkastningar. Skammen svider.
Det här kommer aldrig att gå...

"En sol går upp och tvingar mig att kisa.
Hårt ljus, hårt.
Svarta dagar följs av vita nätter
Det svarta hålet fylls av vitatabletter.
Älskling det är livet..."

?

Vem är jag?
Jag känner inte mig själv.
Jag vet inte vad jag tycker och känner.
Hur ska mina terapeuter kunna veta vad jag känner om jag inte ens vet själv och kan förmedla det. De kan ju inte gissa sig till..
Fan vad det här ska vara komplicerat och energi krävande.
Jag vill ha semester från mig själv. En paus helt enkelt!
Det är kaos i huvudet. Jag försöker reda ut trasslet men det går bara inte...
Jag är trött på att följa mina regler.

Idag tog jag mig till skolan för första gången på en månad! Jag vet inte hur det gick till men jag tog mig iaf dit!

Fick också sms från Jonas och han är framme i Australien!
Sen fick jag prata med min Jessica också. De har snö där uppe nu! Vad skulle jag göra utan mina vänner?

Min Jonas är på andra sidan jorden. I Australien.
Avståndet känns! Saknaden gör ondare än vanligt.

Hela dagen har jag haft den där gnagande ångesten.
Är han okej? Kom han med rätt plan? Har någonting hänt? Är han hos Beckie nu?
Frågorna snurrar.

Jonas jag hoppas du kommer få en underbar resa och kan koppla av och bara ha det bra!

Blåsig Dag

Idag blåser det verkligen i Karlskrona!
Även denna dag har jag lyckats utföra många ärenden.
Började dagen med att en låssmed kom hit. Han borrade och satte in ett titthål till mig samt satte skyddskåpa för låset och en säkerhetskedja. Nu hoppas jag att min paranoia ska lägga sig lite!
Min lägenhet är inte stor. Men endå tog det drygt 2h att städa hela min lägenhet!
Sen gick jag ut på stan. Postade brev till min Älskade Jessica, gick till apoteket, pantade alla mina loka flaskor och så lite annat.
I kväll har jag dansat. Gick sådär bra idag.. Men jag tog mig dit och jag fick min träning!
*Försöker tänka positivt*
Så ja ytligare en aktiv dag.
Fick inte mycket sömn i natt. Hoppas på att få sova mer i natt.
Jag kan inte säga hur jag mår för jag vet inte. Är helt tom. Numb. Jag tycker inte om när jag kommer i detta läget blir så destruktiv då, ständigt på jakt efter att få känna..

I'm falling

Idag har jag varit mer aktiv än vad jag varit sammanlagt på flera veckor.

Klockan ringde allt för tidigt i morse. Hade jätte svårt att komma upp. Vet inte hur det gick till. Men upp kom jag!
Tog bussen till Nättraby. Gick till tandläkaren (inga hål!!!), behövde plasta en visdoms tand så jag fick en ny tid samma dag.
Tog bussen tbx. Gick till Louise och tände ett ljus.
Sen gick jag till Wiljan. Hade terapi i 2h(!!!), gick igenom schema, mediciner och allt sånt där.
Tog sedan bussen till Nättraby igen. Han hem en stund och mysa med mina små katter. Sen var det tandläkaren igen.
Efter fick mamma köra in mig till stan.
När jag kommit hem hade jag 15min på mig att byta om och ta mig till dansen.

Nu sitter jag här ny duschad och kan andas för första gången idag.
Jag är stolt över mig själv som lyckats ta mig igenom hela dagen!
Men nu känner jag hur humöret dalar neråt. Fan jag hatar att falla det gör så ont...

Jag vill få ur mig allt. Men hur?
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Förlåt att jag bara gnäller hela tiden och aldrig gör något åt det.
Men jag vet som sagt inte vad jag ska göra.
Jag har ingen energi ingen motivation.
Vad jag än gör känns det fel.

Jag sitter i min mörka lägenhet och lyssnar på "art of empathy".
Imorgon är det måndag igen.
En ny vecka att ta sig igenom...
Vart ska det här sluta...?