Vi för alltid

Jonas nu skriver jag direkt till dig. Jag kommer aldrig med ord kunna beskriva hur mycket du betyder för mig. Vi har kommit varandra så nära på ett sätt jag aldrig gjort med någon annan förut.
Det är så mycket jag vill säga dig men det är inga ord som formulerar sig.
Du har varit där på mina värsta dagar. En klippa jag alltid kan luta mig på.
Vi har varit med om så mycket tillsammans och har minnen ingen kan ta ifrån oss.
Saker som Pyret, vår sten, Nomy, Muffins bak, kojan, filmkvällar eller de nätter vi bara legat bredvid varandra och delat våra innersta tankar.
Vad som än händer kommer jag alltid finnas vid din sida.
Tillsammans ska vi klara det här!

Snälla försvinn!

Jag är trött på denna ständiga dimma som bara tätnar.
Snälla försvinn!
Jag kan inte tänka klart. Jag får inget gjort. Jag bara famlar fram.

Idag har jag tagit ennu mer blodprover.
De jag tog igår var inte så bra så måste ta om endel. Yay..
Fick reda på att de ska ta mitt BMI. Men jag säger bara HELL NO!

Träffade en läkare idag. De ska ta och rönka mina lungor, kolla om jag är gluten allergiker m.m.
Från och med nu ska jag ta tempen morgon och kväll.
Varför kan man inte bra få vara frisk?

otillräcklig

Det känns som att världen rasar samman. Men jag är så orkeslös. Jag står bara och ser på.
Det känns som att alla runt mig mår dåligt. Men jag är så orkeslös. Står bara och ser på.
Förlåt för min otillräcklighet.

Helgen har jag spenderat i någon slags koma. Med migrän och feber..
Idag har jag varit på provatagningen "psyk- ätstörning" stod det på remissen.
Läkar-samtal på torsdag.
Bild-terapi och DBT idag.
Jag är trött på allting. Jag orkar inte. Kommer ingenstans.
Jag ligger kvar på marken och kan bara se på när alla springer ifrån mig.
Jag vill inte ha det så här. Hur kan jag få en vändning?
Utan att låta helt patetisk och bete mig som en "attention whore" vill jag be om hjälp. För jag orkar inte länge till..

Min och Jonas nya låt NVN Nation- illusion
"Each time you get hurt, I don't want you to change
Because everyone has hopes, you're human after all
The feeling sometimes, wishing you were someone else"
Nu drar vi ett sträck över allt.

Idag går en extra tanke till Johan.

6 månader

StjärnMagi

Äntligen har jag fått träffa min lilla syster! Vi har haft det så mysigt. Vi kollade på Hitta Nemo och Litle miss sunshine. Vi började kolla på Flickan som lekte med elden. Men vi var för trötta... Vi somnade på den stora madrassen på golvet. Tiden gick så fort. Den flög förbi. Jag saknar hennes hand i min. Men jag hoppas inte det dröjer allt för länge tills vi får vara tillsammans igen!

Mörkret vs Elin 1-0

Så fort jag lämnas själv kan jag inte hindra mörkret från att ta sig in överallt.
Jag försöker att stå ut. Jag försöker att göra mina färdigheter. Men det spelar ingen roll hur mycket man kämpar för förr eller senare så vinner den ändå.

Nu sitter jag här väntar på att vb och natt medicin ska ge mig access till dimmans rike.
God Natt på Er

En grå morgon

Jag vaknar tidigt hemma hos mamma och pappa. Blev inte många timmar i natt.

Jag deckade i soffan igår kväll. När jag vaknande och gick upp till sängen var klockan för mycket för att ta mina natt mediciner. Så blev några ryckiga timmars nattsömn allt som allt.

Det är en grå och dimmig morgon och det känns som att vädret speglar av min sinnesstämning.

Jag har varit i en känslomessig storm. Nu är det spillrorna som lämnats kvar. Det är en bedövande tysthet och ett tjockt täcke av ångest. Skulle jag beskriva min sinnestämning med en färg skulle det vara just Grå.

Jag ska försöka ta nya tag. Gräva fram den där motivationen som för tillfälligt är utan synhåll.
Jag ska gå och skölja ansiktet i iskallt vatten, byta om och sen ta med mig kameran ut i dimman.

Ett ljus i mökret

Äntligen efter så lång väntan ska jag få träffa min stjärnyster Emelie. Ett ljus i mökret.
På tisdag åker jag. Nu på tisdag!
Jag drömde om henne i natt. Vi satt i hennes säng med filtar om oss.
Vi pratade och tog igen all tid. Känslan jag hade var så ovan.
Ingen ångest. Äckel ångesten var borta. Den som annars ständigt står vid min sida.
Inget tar sig igenom våran stjärnmagi <3

Jonas har kommit hem!
Dock hade ingen koala med sig.. Synd!

Idag har jag städat huset åt mamma och pappa. Tog mig ca 6h.
Mamma fyller år idag.
Måste hålla ihop mig.
Tar ett djupt andetag och räknar till 10.

Trött

Jag borde skriva men vad?
Jag är tom. Känslomässigt slutkörd.
Vill få ur mig allt men vet inte hur. Är kaos i huvudet och kan inte plocka ut någonting.
Jag är trött på de här. Trött på allt mörker.
Trött på att ständigt misslyckas.

Skola

Nu sitter jag här och drygar ut tiden. Ska snart gå ner till tågstationen och bege mig till skolan.
Idag iförd långarmad.
Känslotillstånd: Ostabil med gnagande ångest.

Tack världens bästa A för armbandet!
Betyder otroligt mycket för mig.<3

Snart hemma!

Just precis nu sitter Jonas på ett plan på väg hem till Sverige!
Det har redan gått en hel månad sen han åkte. Det känns som att det var evigheter sedan jag såg han, men samtidigt har tiden gått fort.


Jag har inte behövt sy sen i måndags vilket känns bra!
Jag kämpar allt jag kan för att inte skada mig. Det som fungerar bäst är att träna.
Så jag är aktiv hela dagarna.
Dansade ikväll.
"Åh snurr åh hopp åh runt åh älg"-för att citera min danslärare. Hon är underbar!
Jag är så tacksam att jag har så många människor runt mig som finns där och håller mig uppe när jag inte kan stå själv.
Tack!

Vart tog Elin vägen?

Jag tynar bort. Så matt. Orkar knappt skriva här..
Men jag har inte gett upp, jag kämpar än!

Fick en bit text av Clara;
"We will disturb you, to make you talk again
Try to find the other side of you
We wait for answers, for hours and years
But the sadness in your eyes won't go away
It becomes you, in a strange kind of way
We say no, oh no
We won't let you slip inbetween"

Nu ska jag gå och lägga mig under bolltäcket och försvinna bort i tankarnas land.

Söndag 13.3.99

Vad är det med mig? Jag orkar inte. Vill Inte. Kan inte.
Hur ska jag komma någonstans om jag ställer mig ivägen för mig själv?
Jag har fastnat och alla rusar ifrån mig.
Kan ni säga hur ni gör. Hur ni orkar. För jag förstår verkligen inte...

"Hon känner efter om det här är att vara fri
Om det här är ett liv med någon mening i
Det är ingen som tjatar längre
Det är ingen här som ber henne stiga upp

Ändå känns det som om hela världen sjunger

Har du kommit nånstans
Har du sumpat din sista chans
Är du framme nu
Har du valt en väg att gå
ett mål att sikta på
är det verkligen du?
Är det verkligen du?

Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va
Men det är som om hon glömt vad som var så bra
Hon har för länge sen tappat lusten
Har för länge sedan glömt vad som var värt nånting"

Misslycakd

Jag känner mig inte bara misslyckad jag är misslyckad. Det bevisar jag om och om igen.
Idag skulle jag springa med Kjolle men jag kunde knappt lyfta benen. Det brukar vara min astma som stoppar mig. Men idag blev jag inte ens andfådd. Ingen kraft i musklerna kvar att ge.
Misslyckad.
Har sjukt ont i magen också.. Jag vet vad jag behöver men tänker inte ge efter!



Har kommit på hemligheten bakom brunnslocken.
Så nu har jag slutat att gå på Klump lock och går bara på Ana locken!

Klyven

I dag var jag i skolan. Då tar läraren in mig i ett rum för att prata.
En i klassen som är 30+ hade gått hem förra veckan. Hon hade mått så dåligt då hon såg mina armar. Så pass dåligt att hon inte kunde vara kvar.
För att citera min lärare "Det ser groteskt ut, man mår illa utav att se det". Så nu mera måste jag ha långarmat i skolan.

Om jag hade varit med i en brandolycka, Hade stora exem, fått syra på mig eller kanske hade psoriasis. Hade de då sagt att det ser groteskt ut att jag måste ha långarmat på mig?
Jag tror inte det...

Jag är trött på att få gömma mig. Jag är trött på att bli diskriminerad. Trött på alla förutfattade meningar om oss med självskadebeteende.
Jag är sjuk min sjukdom ger mig fula sår.
Varför kan inte samhället acceptera det?
Jag kommer ha långarmat i skolan, respektera de i klassen.
Men det gör endå ont. Ont att behöva gömma mig...

Förvirrad

Jag förstår inte hur de tänker.. Innan så var det inget att lägga någon vikt vid. Men nu får jag inte gå, jag får inte simma sen sitta i 2h möte. Vad är det här?!
Kan ni bestämma er hur ni ska ha det?

Jag tänker iaf fortsätta för jag har bestämt mig!

Patetisk

Jag är så matt. Allt är så grått och bedövat.
Hittar ingen energi ingen motivation.
Kan inte sova. Orkar inte med kraven.
Och vad gör jag å det? Jag sitter här och klagar...
Jag är patetisk.

Saknad

Jag känner en saknad..
För ett årsedan hatade jag stället och ville bara där ifrån.
Vet inte hur, men de fick mig att stanna.
Prova iaf 1 månad innan jag stack.
Jag stannade och ju längre tiden gick ju mer började jag gilla stället. Det byggdes upp förtroende bland personal och vänskap mellan patienter. Sakta men säkert byggdes en trygghet upp.
Mellan alla grupper och terapier han vi med en del roliga saker.

Vi pysslade.


Åkte till Öland


Red islandshästar.


Vi bowlade och spelade mingolf.


Vi åkte till Ikea.


Jag hade ett eget rum som jag gjorde mysigt.
På väggen hade jag mitt BKT tåg^^


Jag hade snyggaste morgon frillan^^

Jag minns hur jag och Jonas drog upp varandra ur sängarna på morgonen. Eller när man sprang in och började hoppa i sängen och skrek "EARTQUAKE!!!!"
Eller när vi spökade i korridoren när vi tvättat våra sängkläder.
Det var inte uppskattat av nattpersonalen...

Ja jag mådde skit. Men mitt i allt så fick man en samhörighet. Men nu är den borta. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men jag saknar mitt behandlingshem, jag saknar Boklunden.

No tomorrow?

Jag känner mig tom. Frustrerad över att inte känna någon skarp känsla.
Jag hatar att jag ska vara så svart vit.
När jag inte känner vill jag känna. Men när jag ligger där med panikångest önskar jag inget annat än få slippa känna...
Jag orkar inte med mig själv. Jag är trött. Trött på allt.

Man ska leva ut dagen som om det vore den sista. Men hur ska man orka göra det när man inte ens vågar sig utanför dörren?
Vad jag önskar att det här skulle få ett slut.

Idag saknar jag mina flickor. Var hos Louise och tände ett ljus. Lyssnat på skivan jag fick av Jessica. Det är tomt. Ett stort svart hål. Jag vill spola tillbaks tiden 8 månader. Börja om från början. "Göra om, göra rätt!" Det var ju inte så här det skulle gå...

Jag kan inte förstå att Min Jonas är på andra sidan jorden. Just nu är han i Sydney och idag dök han bland hajar!! Men tiden rullar på och snart är han hemma igen. Känner mig egoistisk som saknar han så när jag vet att han är med om världens resa. Jag menar jag borde uppmuntra honom och säga att allt är toppen och att han ska vara iväg så länge han bara kan.
Men jag kan inte ljuga. Jag saknar han så det gör ont och jag önskar det var i morgon han skulle komma hem...

Varför ska allt vara så svårt för? Varför kan man aldrig få lugn och ro? Kan anticimex utrota mina råttor i bröstet?

Hade inte fått sova på flera nätter så tog min natt medicin igår, kanske lite för mycket.. Mamma ringde och väckte mg vid kl 14. Skulle träffa Kjolle vid 15. Jag kom upp 14.30. Mötte upp Kjolle. Vi hyrde film men jag sov igenom filmen. Nu har han precis gått och jag ska gå och lägga mig igen. Vill bara sluta ögonen. Ligga ner. Fokusera på hur luften går in och ut genom lungerna. Lyssna till mina egna hjärtslag. Drifta bort. Komma till drömmarnasland där jag hoppas all skräck kan få ha förbud för iaf en stund.

<3

Idag är mina två små änglar oss mig.
Åå vad jag har saknat dem!

Värsta dagen på länge.
Fan kan man bli mer misslyckad?!
Var inne på 3:e dagen så sabbar jag allt!!
Magen värker på grund utav alla uppkastningar. Skammen svider.
Det här kommer aldrig att gå...

"En sol går upp och tvingar mig att kisa.
Hårt ljus, hårt.
Svarta dagar följs av vita nätter
Det svarta hålet fylls av vitatabletter.
Älskling det är livet..."

?

Vem är jag?
Jag känner inte mig själv.
Jag vet inte vad jag tycker och känner.
Hur ska mina terapeuter kunna veta vad jag känner om jag inte ens vet själv och kan förmedla det. De kan ju inte gissa sig till..
Fan vad det här ska vara komplicerat och energi krävande.
Jag vill ha semester från mig själv. En paus helt enkelt!
Det är kaos i huvudet. Jag försöker reda ut trasslet men det går bara inte...
Jag är trött på att följa mina regler.

Idag tog jag mig till skolan för första gången på en månad! Jag vet inte hur det gick till men jag tog mig iaf dit!

Fick också sms från Jonas och han är framme i Australien!
Sen fick jag prata med min Jessica också. De har snö där uppe nu! Vad skulle jag göra utan mina vänner?

Min Jonas är på andra sidan jorden. I Australien.
Avståndet känns! Saknaden gör ondare än vanligt.

Hela dagen har jag haft den där gnagande ångesten.
Är han okej? Kom han med rätt plan? Har någonting hänt? Är han hos Beckie nu?
Frågorna snurrar.

Jonas jag hoppas du kommer få en underbar resa och kan koppla av och bara ha det bra!

Blåsig Dag

Idag blåser det verkligen i Karlskrona!
Även denna dag har jag lyckats utföra många ärenden.
Började dagen med att en låssmed kom hit. Han borrade och satte in ett titthål till mig samt satte skyddskåpa för låset och en säkerhetskedja. Nu hoppas jag att min paranoia ska lägga sig lite!
Min lägenhet är inte stor. Men endå tog det drygt 2h att städa hela min lägenhet!
Sen gick jag ut på stan. Postade brev till min Älskade Jessica, gick till apoteket, pantade alla mina loka flaskor och så lite annat.
I kväll har jag dansat. Gick sådär bra idag.. Men jag tog mig dit och jag fick min träning!
*Försöker tänka positivt*
Så ja ytligare en aktiv dag.
Fick inte mycket sömn i natt. Hoppas på att få sova mer i natt.
Jag kan inte säga hur jag mår för jag vet inte. Är helt tom. Numb. Jag tycker inte om när jag kommer i detta läget blir så destruktiv då, ständigt på jakt efter att få känna..

I'm falling

Idag har jag varit mer aktiv än vad jag varit sammanlagt på flera veckor.

Klockan ringde allt för tidigt i morse. Hade jätte svårt att komma upp. Vet inte hur det gick till. Men upp kom jag!
Tog bussen till Nättraby. Gick till tandläkaren (inga hål!!!), behövde plasta en visdoms tand så jag fick en ny tid samma dag.
Tog bussen tbx. Gick till Louise och tände ett ljus.
Sen gick jag till Wiljan. Hade terapi i 2h(!!!), gick igenom schema, mediciner och allt sånt där.
Tog sedan bussen till Nättraby igen. Han hem en stund och mysa med mina små katter. Sen var det tandläkaren igen.
Efter fick mamma köra in mig till stan.
När jag kommit hem hade jag 15min på mig att byta om och ta mig till dansen.

Nu sitter jag här ny duschad och kan andas för första gången idag.
Jag är stolt över mig själv som lyckats ta mig igenom hela dagen!
Men nu känner jag hur humöret dalar neråt. Fan jag hatar att falla det gör så ont...

Jag vill få ur mig allt. Men hur?
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Förlåt att jag bara gnäller hela tiden och aldrig gör något åt det.
Men jag vet som sagt inte vad jag ska göra.
Jag har ingen energi ingen motivation.
Vad jag än gör känns det fel.

Jag sitter i min mörka lägenhet och lyssnar på "art of empathy".
Imorgon är det måndag igen.
En ny vecka att ta sig igenom...
Vart ska det här sluta...?

På flykt

Jag har varit hos mormor och morfar i deras lilla röda hus i skogen, några dagar. Jag behövde komma bort. Men det går inte att fly från ångesten. Jag vet inte vart j ska ta vägen längre. Hjärnan går i högvarv hela tiden. Det är kaos bland tankarna. Får aldrig vila. Aldrig lugn och ro.
Saknaden efter Jonas svider. Alla jag håller kärt är så långt borta. Ensamheten blir så tydlig.
Var förbi Isen, var så fint hos henne.




Köpte ett hjärta med blommor i och sen ett litet rött hjärta som jag la bredvid. Sen tände jag ett ljus

Faller

Jag faller.
Ingen utan jag själv kan rädda mig.
Vill jag det?
Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, slutar endå alltid här.
Jag orkar inte längre.
Ser inte någon mening i nånting längre.
Förlåt.

misslyckad

Dimma.
Tjock äcklig klibbig dimma.
det luktar daggmaskar.
varje hjärtslag skriker MISSLYCKAD MISSLYCKAD MISSLYCKAD.
Febern suger girigt åt sig den kraft som finns.
Hur länge orkar människan?

Sick

Varför blir det alltid så här? Jag försöker ta tag i saker och ting. Det slutar alltid med platt fall.
Varför var jag tvungen att bli sjuk för? Jag måste träna för att fungera. Jag klättrar på väggarna tillslut. Väggarna som skriker av ångest...
Fan.

To Be Gone

"Leave the body leave the mind Every promise every place behind"

Just det skulle jag vilja kunna göra. Bara ha en egen plats, helt kravlös. Dit man kan gå och ta en lång paus.
Hade bara taggtråden inom mig varit rosa så kanske det hade känts liiite bättre.

Jag har precis blivit utskriven från sjukhuset. Varit inlåst i drygt 6 veckor. Så skönt att komma ut i friheten igen eller hur man ska säga. Men samtidigt är det läskigt. Nu står jag här helt själv igen.
Tur jag har vänner runt mig som kan hjälpa till att hålla mig uppe.
Jag önskar jag kunde skriva, måla, sjunga, nånting för att få utlopp av alla mina känslor.
Jag är en tickande bomb.
Snart sprängs jag.

Till helgen har jag inte skurit mig på 1,5 månad. Det är grymt länge för att vara jag.

Just nu så försöker jag komma tillbaka. Jag hade sammtal med min DBT terapeut idag. Det gick bra. Fattar inte varför jag alltid ska vara så sjukt nervös!
Känns bra att lämna Wiljan som jag bott på i nästan ett år. Lämna KBT:n. Är det något som hjälpt mig är det DBT:n jag han gå igenom innan jag krevs in på Boklunden.
Psykriatrin ändrar om väldigt mycket, ryktas om att Wiljan ska läggas ner. Så yttligare en bra anledning till att lämna det innan man själv blir kvarlämnad till inget alls.

Jag försöker satsa på min dans nu men alla mina anndra träning har blivit lidnande.
Jag bara orkar inte med det... Så sjukt rött på grund utav låga värden.

Men jag kämpar!

Hjälp mig

Vart är jag påväg?
Trött att famla runt i mörker...

Vi mot världen

Vi mot världen?

Ja det var ju du och jag mot världen. Vi skulle klara det här tsm.
Någonting hände, jag frågar mig än idag vad...
Vad det än var så gick vi skilda vägar. Jag släppte din hand.

Jag har tänker väldigt mycket just nu.
Jag vet inte riktigt vad jag vill komma.
Men jag vill iaf säga ett ynkligt förlåt...

Kent- Vi mot världen

I en film ser jag regnet falla upp mot dig
Och jag ler
För du blir min räddning

I en dröm sjöng du sånger på mitt rum
Jag var sjuk, som du
Och du kallade mig älskling

Mina tankar är så klara nu
Alla frågetecken slätas ut
När bomben faller vill jag vara där du är
Vår hämnd blir ljuv

Vi mot världen
Vi mot världen igen
Vi mot världen

I en park någonstans i Köln när vi går som i trans
Du är tyst
Jag har lögnen på tungan

Jag har brutit alla löften som du höll
Men jag gör vad jag kan
Förbli evigt unga

Och i gruset låg en fegis kvar
När mina glasögon just sparkats av
Gav jag ett löfte som jag skäms för än idag
Våra hjärtan slog lika hårda slag

Mina tankar är så klara nu
Ni kan släppa den där bomben nu
Över axeln ser jag pärlband av blåljus
Vår hämnd blir ljuv

Och det var vi mot världen igen
Vi mot världen igen
Det var vi mot världen igen
Vi mot världen igen
Det var vi mot världen igen
Vi mot världen igen

Saknad

Älskade Louise vad jag saknar dig.
Tiden börjar komma i kapp. Gråter flera gånger om dagen. Sitter nu här och skriver och tårarna bara rinner ner för mina kinder.
Jag tror mig se dig på stan. Jag tänker att snart får jag nog ett sms. Men det är tomt... borta... finns inte mer..
NEJ!
Det får inte vara så. Du ska vara här vi 4 skulle ju klara det här!!

"Pysen, mina medpatienter J och E.
Vi ska ur detta helvete, vi bara ska!!! De ska inte få bryta ner oss! VI SKA VISA DEM!!!
Vi måste hålla ihop! Jag finns ALLTID för er alla.
Som ni för mig, TACK!"

Överallt blir jag påmind av dig. Köpte ett "rosa bandet". I år står det i blindskrift "ska bara" på bandet.
Blindskrift. Varför just i år?
Åh Louise kom tillbaka!


Louise framför flyglen. Så som det borde vara.

Isen - Om jag fick se allt för en dag
- Jessica Louise bästa vän förklarar vad låten handlar om;
"Älskade Isen.....För dem som inte vet så handlar den här sången som hon skrivit inte om döden eller att hon ska avsluta sitt liv som det kanske låter om kanske lyssnar på texten.Utan den här låten skrev hon 2005 när hennes syn började försämras drastiskt.Så det är hennes synskada som låten handlar om."


Text, sång och musik av Louise.

Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med...

inte skurit mig på 2 veckor!!
Håller jag mig till den 22:e får jag Winnerbäck biljätten av mamma och pappa! De har redan köpt den och allt.
Jag kämpar så. Jag skriker i kudden så jag blir hes. Jag biter mig så jag får blåmärken. Jag bränner mig och annat dumt. Men endå känns det som om jag bara vill krypa ur mitt egna skin.
Jag har tappat räkningen på hur många dagar jag varit inlagd nu... Vi får helt enkelt se när de skriver ut mig.
Jag är så trött. Så trött att hålla upp en mask, så trött att stå imot. Det är sjukt men jag saknar rakbladen...Jag har inget vettigt att till lägga. Min exictens känns så men ingslös.
Men jag kämpar än!

(På bild jag och Stig jag fått efter Louise)

Förlåt för min frånvaro, men jag är inlagd.
Har inte tillgång till internet på sjukhuset.
Just nu är jag är hemma på några timmars perm.
Orkar egentligen inte sitta vid internet. Men ville förklara min totala frånvaro någonstans.
Är inte många som läser min blogg. Men det här är iaf någonting.
Så ja nu vet ni. Jag är inlagd på obestämd tid
Det verkar bli längre än vad jag väntat. Så har redan tankar på att köpa mobiltbredband.
Jag känner mig mer ensam utan internet. Låter patetiskt...
Men jag har alltid den där känslan av tomhet, av ensamhet. De känslorna blir starkare när jag lever undangömd från verkligheten. Jag hoppas på att den känslan skulle lätta lite om jag iaf kan ha internetkontakt med mina vänner.
Det är inte ni som gör något fel, att det är därför jag känner mig ensam. Utan det är min hjärna som alltid tänker mer än vad jag önskar. Så det är helt och hållet mitt fel att ja känner mig ensam. Förlåt.
Nu vill jag att alla ni där ute tar hand om Er.
Elin

Idag började jag skolan (1årig konstlinje).
Ångest ångest ångest...
Allt som kunde gå fel gick fel. Jag snubblade hela tiden, jag gick in i folk, jag tappade saker. Jag gick alltid 3m bakom alla andra. Sa inte ett pip.
Grattis Elin hur tror du att du ska kunna få några vänner då egentligen?
När vi äntligen slutat så skyndar jag mig bort till tågstationen.
Yay tåget 1h försenat... Tog buss till Ronneby istället och bytte där till 150 som går till Karlskrona.
Så hem kom jag. Gick till stationen för att hämta min cykel. Cyklar hem. Ramlar med cyklen. Skrubbsår på armen och knät. Nya tröjan sönder..
Dock tre positiva saker!
1. Jag har fått många idéer till mitt skapande och tro linjen kan vara riktigt bra.
2. Duktig på att ramnla med cyklen. Inte en repa på den! Kastade den åt sidan och fångade upp farten med armen istället.
3. Inga hål i favvis jeansen!

Fail

Idag är det en konstig dag. Jag känner mig så misslyckad men jag vet inte varför.
Vad är det jag har gjort fel egentligen?
Jag sitter här rädd. Jag vågar inte rulla upp rullgardinerna jag vågar inte äta.
Vad är det som händer egentligen. Jag förstår inte.
De senaste månaderna har jag känt mig så frånvarande så långt borta.
De här känslorna blir bara starkare för varje dag som kommer.
Vart är jag påväg?

Älskade Zues Du är saknad

Idag fick jag reda på att min älskade Zues dog i cancer.
Jag älskade denna hund. Jag vet inte men det kändes som att han förstod mig och jag honom. När allt var som jobbigast brukade jag alltid gå långa promenader med honom runt sjön.
Jag hoppas han har det bättre där han är nu.
Zues nu får du ta hand om Louise istället.

Kommer alltid att älska Dig.

När jag faller, orkar du för två?

Vad händer?
De vill lägga in mig på Piva bara för att jag varit inne på akuten och sytt så mycket nu.
Men verken jag eller personalen på hemmet jag bor tyckte det var en bra lösning.
Men en gång till och jag har inget val..
Kan inte allt vända. Kan inte allt få kännas bra.
Jag är 21 år och lever i en mardröm. Jag är fången i min egna kropp.
Jag orkar inte ha det så här.

När jag faller, orkar du för två?

Tänker på Er båda

Idag är det Jessicas och Louises födelsedag.
Jessica 20 och Louise 21.
Det är också idag 2 månader sedan Louise gick bort.
Jag kan inte förstå vad Jessica går igenom just nu.. Varför ska världen vara så grym?
Varför så mycket smärta?
Var förbi Louise grav. Var många fina blommor hos henne. Jag gav henne en röd ros med en blå fjäril i.
Jag önskar jag kunde spola tillbaks tiden.
Få ge en riktig kram.
Louise kramar var alltid så varma.
Jag önskar jag kunde spola tillbaks och stoppa det som hände.
Louise ville leva.

Jag tänker på er <3

I'm all out of faith
This is how I feel
I'm cold and I am shamed
Lying naked on the floor
Illusion never changed
Into something real
I'm wide awake
And I can see
The perfect sky is torn
You're a little late
I'm already torn

Vilken dag...

Börjar att man vaknar upp av en mardröm.
Letar upp rakbladen för att vakna till.
Kanske inte den bästa lösningen, men den fungerar...
Sen fortsätter dagen med läkarsamtal. Blir av med min Seroquel och ska istället få Zeldox. Får se hur den fungerar.
Får en del jobbig info. Sen är samtalet slut.
Alla känslor kommer. Det blir en frontalkrock.
Kaos i huvudet. Jag måste fly jag måste komma undan. Låser in mig och skär mig igen..
Denna gången blev det djupare.
In på akuten sy ihop muskeln sen sy ihop huden plus några mindre skärsår. HATAR då de ger en bedövning. Man bara känner hur de gräver runt med nålen nere bland senorna. (Spruträdd. Gått i sprutterapi då jag var mindre :P men efter mina 3 år på allergi- mot. Kan jag nu få sprutor utan att tre pers håller i mig.) Så jag väljer att sy ihop de små utan bedövning.
Blir antibiotika på grundutav att jag skärt ner till benet.
När jag skulle ta den så delar jag den tappar ena halvan böjer mig ner för att ta upp den. Slänger ut allt vatten i plastmuggen samtidigt. Tar upp den sväljer ner den första ska ta den andra. Tappar den igen. Personalen bara står och skrattar åt mig^^
På kvällen blev det ner till rusta och willys med Jonas. Låser min cykel.
Vi kommer ut ska cykla upp till maxi. Visar sig att Jonas inte fått min nyckel. Så får bära cyklen till maxi. Där låste vi fast den i en stolpe med ett annat lås. Vi kommer hem och i Jonas hittar min nyckel i hans väska^^

Denna dag har varit så intensiv och fylld av känslor. Verkligen gått upp och ned hela dagen.
Hoppas på att morgon dagen ska bli mer under kontroll. Pallar inte en morgon till på akuten.

Tack alla som finns där för mig hela tiden!

Vad händer?

Vad händer?
Jag vill så gärna förstå. Känns som om jag står utanför allting.
Jag känner mig så splittrad.
Samtidigt som jag känner en sådan intensiv känsla av ångest, så man knappt kan få luft, känner jag mig helt bedövad.
Samtidigt det bara kryper i hela kroppen och jag bara måste ut och springa känner jag mig så seg så jag knappt orkar lyfta armen.
Jag förstår ju inte ens på mig själv?
Vart ska det här leda?
Kommer jag besegra mina demoner?
Jag antar att svaret ligger hos mig.
Men jag kan inget se nu.
Jag kämpar allt jag kan. En då så känner jag en sådan skam.. Jag sviker och sårar alla runt mig.
15 stygn idag.. Fan.

KÄMPA!

Var är jag?
Lever i något slags vakuum.
Det är min bästa vän Jonas som får upp mig
på morgonen.
Han som ser till att jag går och lägger mig.
Om inte han hade funnits i min närhet hade
jag legat helt apatisk, bortglömd
i någon hörna.
Det är iaf så det känns.
Jag vill inte dö jag vill Leva. Men är det
här verkligen att leva?
Jag hoppas att det snart kommer en vändpunkt.
Att jag snart ska kunna skymta ljuset som
jag i så många år, ja så länge jag kan minnas, strävat efter.

Jag är idag 5 månader 3 veckor och 6 dagar ifrån min tatuering. 

"jag släpper din hand  för ett helt vanligt återfall  
för att få nåt förstört  det var fel som jag sa, det
är sant som du hört   kära vänner i ljus och i mörker  
i växlande väster och öst  är ni alltid mitt hopp och
min helande tröst  min helande tröst" 

cross your fingers

Sov hemma hos mamma och pappa inatt.
Gick bara inte att sova..
Somnade framåt 5 tiden och sen gick jag upp efter 8 någon gång.
Startade dagen med att dra ut och springa och sen gå en lång runda.

Nästan allt med flytten är klart nu.
Så skönt att ha något eget.
Här ska jag bygga upp en trygghet. En frizoon.

Snälla låt mig klara av det här

Vad händer?

Jag känner inte igen mig själv.
Jag pendlar fram och tillbaks.
Är splittrad i allt.
Jag hade nästan hållt mig i två månader! Men sen igår var det bara att börja om igen.
Var en konstig dag. Jag var ute och gick i flera timmar.
Gick till Louise och satt där i över en timme. Är så fridfullt hos henne.
Där kan man verkligen bara vara.
Men jag kan endå inte förstå att hon ligger där.
Jag hör hennes skratt och känner hennes kramar.
Jag hoppas verkligen hon har det bättre där hon är.
För den här världen är sjuk.

I screw you

Idag kom IKEA möblerna. Jag har skruvat ihop 1/3 del av mina möbler. De andra två har Jonas fått skruva. Nu sitter han här med blåsor i händerna och tejpade fingrar. Fast jag var faktiskt lite öm i mitt ena finger innan..
Hoppas få dit min säng så snart som möjligt. Till helgen kommer jag iaf att sova i min lägenhet!

What's the difference between a pregnant women and a lightball?
- You can unscrew a lightball!

Bubbla?

Vad är det med mig egentligen. Känner inte igen mig själv. Jag är som i en bubbla. Utanför allting. Frånvarande och likgiltlig.
Hur kommer jag tillbaka? Kan jag komma tillbaka? Kommer jag då att hamna några steg bakom, få börja om igen?

Förlåt alla som blir lidande på grund utav mig. Önskar jag kunde finnas där.
Haft orken att träffas och umgås.
Men var ska jag hitta min energi?

Jag försöker lägga min fokus på lägenheten. Jonas har hjälpt mig så det börjar sakta men säkert komma på plats. Imorgon kommer möblerna från IKEA. Då ska vi ha bra musik och skruvmejslen i högsta hugg! Vi får se hur många skruvar som blir över. Än så länge ligger vi plus 2 tror jag.


Tack alla som står ut med mig. Det är ni som får mig att fortsätta kämpa <3

Begravningen

Begravningen var jätte vacker. Men det blev för verkligt. Jag förstod på riktigt för första gången att hon verkligen är borta. Jag fick ingen luft. Var rädd att jag skulle tappa kontrollen som jag gjorde då jag fick beskedet att hon gått bort.
Men Jonas var där och stöttade mig.
Fick tänka på vad Jessica sa. Att det här är någonting vackert. Det är som Louise vill ha det.
Och nu är hon på en bättre plats utan smärta.

Nu några dagar senare är jag tillbaks där jag var innan. Louise är inte borta. Hon kommer snart tillbaka.
När jag var på Wiljan var jag påväg att springa in till hennes rum. Tänkte visa min bakgrund på min laptop! Har en bild på henne där. Men så kommer jag på att Louise finns inte mer. Det är därför jag har henne där som skrivbordsunderlägg. För att inte glömma hennes vackra ansikte.

Älskade lilla Louise. Jag kan inte beskriva den saknad jag känner.
Jag är rädd för den kommande smärtan. För snart borde jag förstå att jag är vaken.
Att hon verkligen är borta.
Våran Älskade lilla Louise.

Utställning & IKEA

Aldrig någonsin ska jag tvinga en katt vara med i ett sånt där koncept. Hade det inte varit för Lovas uppföddare och också ägare för tillfället anmält Lova så hade jag vänt om.
Lova satt och pep hjärtskärande hela vägen till Kalmar.
Utställningen känns precis som skönhetstävlingar för små barn. Det är vi vuxna som tvingar dem och står och pekar hur de ska se ut.
Jag och mamma flydde undan några timmar och passade på att gå på IKEA. Köpt porslin, grytor och annat man kan behöva vid en flytt.

Jag har gjort ett försök i att fly upp på mitt rum. Jag bara sitter här och stirrar på ingenting och lyssnar på Art of Empathy.
Ibland hugger det till i bröstet då jag för en kort sekund blir medveten om att Louise inte kommer tillbaka.
Det är konstigt att jag inte kan acceptera, när jag egentligen vet att hon inte kan.
Men jag väntar på att väcka- klockan ska ringa eller att någon ska peta på mig och säger "nu är vi framme". För det måste väl vara så det ligger till. Att allt det här bara är en mardröm?
Snälla väck mig!

?

Vart är jag på väg. Vad vill jag?
Vill jag verkligen det här?
Jag förstår mig inte på mig själv längre..
Varför kan det inte bara vara enkelt. Varför kan man bara inte spela med och passa in?
Jag är trött. Trött på mig själv, trött på livet.
En gnagande oro i bröstet. Ångesten som kryper i mina vener.
Kommer det för alltid att vara såhär?
"Livet är vad man gör det till", så jag antar att jag står i min egna väg.
Men jag förstår bara inte hur man ska göra. Hur det går till.

forever in my heart

Louise
1988-08-11 2009-06-11
En av mina Änglar har flugit hem.
Men jag hoppas och tror det är bäst för Dem.
Du kanske kommer känna en längtan.
Men det är vi som får den långa väntan.
Ty i din värld tiden står.
Det är bara här den går.
Ta hand om Dig min Älskade vän
Så syns vi snart igen.

Varför?

Hur har världen kunnat bli så grym? Vart kom allt detta lidande från?
Varför ska det vara så jävla orättvist..

Louise min älskade vän. Jag hoppas verkligen du är på en bättre plats. Jag hann aldrig säga hur mycket jag älskade Dig. Vad Du betydde för mig. Du berörde mig djupt. Du var så begåvad och jag avundade Dig.
Tack för att jag fick vara din vän. Du kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta.

Det sägs att tiden kan läka alla sår. Hur kommer det sig då att mitt sår bara blir djupare och verkar aldrig sluta blöda. Jag kan känna hur livet rinner ur min kropp.

Snart orkar jag inte längre..