KÄMPA!

Var är jag?
Lever i något slags vakuum.
Det är min bästa vän Jonas som får upp mig
på morgonen.
Han som ser till att jag går och lägger mig.
Om inte han hade funnits i min närhet hade
jag legat helt apatisk, bortglömd
i någon hörna.
Det är iaf så det känns.
Jag vill inte dö jag vill Leva. Men är det
här verkligen att leva?
Jag hoppas att det snart kommer en vändpunkt.
Att jag snart ska kunna skymta ljuset som
jag i så många år, ja så länge jag kan minnas, strävat efter.

Jag är idag 5 månader 3 veckor och 6 dagar ifrån min tatuering. 

"jag släpper din hand  för ett helt vanligt återfall  
för att få nåt förstört  det var fel som jag sa, det
är sant som du hört   kära vänner i ljus och i mörker  
i växlande väster och öst  är ni alltid mitt hopp och
min helande tröst  min helande tröst" 

cross your fingers

Sov hemma hos mamma och pappa inatt.
Gick bara inte att sova..
Somnade framåt 5 tiden och sen gick jag upp efter 8 någon gång.
Startade dagen med att dra ut och springa och sen gå en lång runda.

Nästan allt med flytten är klart nu.
Så skönt att ha något eget.
Här ska jag bygga upp en trygghet. En frizoon.

Snälla låt mig klara av det här

Vad händer?

Jag känner inte igen mig själv.
Jag pendlar fram och tillbaks.
Är splittrad i allt.
Jag hade nästan hållt mig i två månader! Men sen igår var det bara att börja om igen.
Var en konstig dag. Jag var ute och gick i flera timmar.
Gick till Louise och satt där i över en timme. Är så fridfullt hos henne.
Där kan man verkligen bara vara.
Men jag kan endå inte förstå att hon ligger där.
Jag hör hennes skratt och känner hennes kramar.
Jag hoppas verkligen hon har det bättre där hon är.
För den här världen är sjuk.

I screw you

Idag kom IKEA möblerna. Jag har skruvat ihop 1/3 del av mina möbler. De andra två har Jonas fått skruva. Nu sitter han här med blåsor i händerna och tejpade fingrar. Fast jag var faktiskt lite öm i mitt ena finger innan..
Hoppas få dit min säng så snart som möjligt. Till helgen kommer jag iaf att sova i min lägenhet!

What's the difference between a pregnant women and a lightball?
- You can unscrew a lightball!

Bubbla?

Vad är det med mig egentligen. Känner inte igen mig själv. Jag är som i en bubbla. Utanför allting. Frånvarande och likgiltlig.
Hur kommer jag tillbaka? Kan jag komma tillbaka? Kommer jag då att hamna några steg bakom, få börja om igen?

Förlåt alla som blir lidande på grund utav mig. Önskar jag kunde finnas där.
Haft orken att träffas och umgås.
Men var ska jag hitta min energi?

Jag försöker lägga min fokus på lägenheten. Jonas har hjälpt mig så det börjar sakta men säkert komma på plats. Imorgon kommer möblerna från IKEA. Då ska vi ha bra musik och skruvmejslen i högsta hugg! Vi får se hur många skruvar som blir över. Än så länge ligger vi plus 2 tror jag.


Tack alla som står ut med mig. Det är ni som får mig att fortsätta kämpa <3

Begravningen

Begravningen var jätte vacker. Men det blev för verkligt. Jag förstod på riktigt för första gången att hon verkligen är borta. Jag fick ingen luft. Var rädd att jag skulle tappa kontrollen som jag gjorde då jag fick beskedet att hon gått bort.
Men Jonas var där och stöttade mig.
Fick tänka på vad Jessica sa. Att det här är någonting vackert. Det är som Louise vill ha det.
Och nu är hon på en bättre plats utan smärta.

Nu några dagar senare är jag tillbaks där jag var innan. Louise är inte borta. Hon kommer snart tillbaka.
När jag var på Wiljan var jag påväg att springa in till hennes rum. Tänkte visa min bakgrund på min laptop! Har en bild på henne där. Men så kommer jag på att Louise finns inte mer. Det är därför jag har henne där som skrivbordsunderlägg. För att inte glömma hennes vackra ansikte.

Älskade lilla Louise. Jag kan inte beskriva den saknad jag känner.
Jag är rädd för den kommande smärtan. För snart borde jag förstå att jag är vaken.
Att hon verkligen är borta.
Våran Älskade lilla Louise.