Själens Krigare

Jag har fått en helt ny syn på när det kommer till att skära mig själv.
Jag har haft självskade beteende i olika form i många år. Jag minns fortfarande första gången då jag tog till ett rakblad. Det kändes som om jag skulle explodera inombords och att det trycket skulle lätta om jag bara fick ta till det en gång. Ett litet snitt. Sen ska jag aldrig göra det mer... På några sekunder tog jag ett beslut som kom att förändra mitt liv.
Jag vill inte säga det dummaste beslut jag någonsin tagit som egentligen kanske är det självklara ordet. Men för mig var det ett sett att överleva. Jag hade inte modet att fråga efter hjälp eller kunskapen hur jag skulle hantera alla mina känslor på ett icke självdestruktivt sett.
Jag kan trycka ner och kasta ennu mer självhat över mig själv för mitt beslut.
För den dagen öppnade jag dörren till ett beroende av självskadebeteende.
Nu sitter jag här med ärrade armar och har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått sy. Även om jag önskar jag kunde få det ogjort är det dags att acceptera mina ärr. Det är en del av mig. Min trasiga insida som skiner igenom. Jag blir äcklad och känner mig gråtfärdig när jag tittar på mina ärr.
Hur kunde jag göra så här mot mig själv?
Nu är det på tiden att jag ändrar mina tankar och syn på mig själv. Det är en lång väg men nu är jag mer motiverad än någonsin!
Jag har haft mitt längsta uppehåll någonsin sen jag började skära mig. På 4,5 månad har jag bara haft ett litet bakslag! Jag är stolt över mig själv!

Det här fungerar inte för alla men peppar mig.
Jag lägger 50:- varje vecka jag varit skadefri i en spargris. Varje månad lägger jag 100:-.
Jag har haft olika "belönings" sett. Ett då jag gjorde en trappa. För varje vecka fick jag en större belöning. Men det satte bara mer och mer press på mig. Nu står belöningen på samma nivå. Jag har fortfarande den där lilla knuffen "bara två dagar till och jag har kämpat till ennu 50:-"
Men inte ett så stort fall om man tar ett snesteg. För det är sånt som händer. Men då är det bara att borsta av knäna och resa sig upp igen. För varje dag jag klarar blir jag starkare.
När jag tagit mig hela vägen upp kommer jag vara starkare än någonsin!
Min spargris blir tyngre och tyngre. För pengarna ska jag köpa något jag verkligen vill ha. Jag har aldrig slitit så hårt för att få något. Vad det en blir kommer det ha stort värde för mig!

Det är många som säger "varför slutar du bara inte!"
Men det är inte så enkelt. Det blir ett beroende. En ren impuls handling och man hinner inte stoppa sig själv. Det tar tid att bryta det onda mönstret.
Det är som att lära sig att slå en volt. Man vet teoretiskt sett hur man ska göra och man har någon bredvid som hjälper en. Men bara för det kan man inte göra en volt med en gång. Man får träna. Men tillslut lyckas man slå en volt! Det blir lättare och lättare. Det börja sitta. Men i bland ramlar man. Men det är bara att resa sig upp och fortsätta öva!
Övning ger färdighet.

Jag trodde jag kunde ta mig ur det här själv... Men jag insåg att jag behövde hjälp.
Nu har jag både hjälpen och viljan!