torsdag 4 november 2010

Saknad

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på min familj i USA. Jag saknar dem så det gör ont...
Jason är väl den enda av barnen som kommer ihåg mig. Gör ont att lilla Andrew som brukade somna i mina armar kanske inte ens kan peka ut vem jag är på en bild.
Både Andrew och Angelina pratar rent nu. De är inga småttingar längre. David är säkert värsta hockeyproffset i det här lagret. Den där lilla killen som försökte lära mig stanna med skridskor.
När jag tänker på dem så är de lika små som när jag åkte. I de här åldrarna händer så otroligt mycket. Känns som om jag går om miste om allt.
Jag tror aldrig att de kommer att förstå hur otroligt mycket de betyder för mig...


4 kommentarer:

Anonym sa...

Detta kanske är tidernas mest korkade fråga, och du behöver inte på något sätt svara om du känner att du inte klarar det. Men jag skulle vilja veta "hur" du blev sjuk? Jag läser ofta bloggen och förundras över hur stark och modig du är som vågar öppna dig så som du gör. Att någon som är en sådan inspiration har sådana svårigheter gör ont i mig. Kämpa vidare, du kan!

Anonym sa...

Kan du inte åka tillbaka då? Vore kanske kul och inspirerande för dig.

Rebecca sa...

Härligt hörde du att du kommit till lite insikter angående självskadorna... du ska vara snäll mot dig själv<3

När var det du var i USA? det var som au pair va?

SV: Tack du är för söt!Men jag blir glad över att du gillar dem såklart:)
Mm förstår vad du menar med sömnmedicinen, är lättpåverkad av doser så jag med. Den propavan och imovan(vid behov) verkar inte alls va lika starka här på avdelningen för hemma däckar jag efter 20min och är bakis dagen efter.. iaf första halvan;) Här märker jag kappt av dem och vaknar iaf flera ggr per natt! Fast lite mindre än när jag itne tagit dem alls iaf.. Gillar i alla fall ej bakisn´biverkningar! Usch.

kramar kramar kramar

Elin sa...

Till Anonym 1;
Det är ingen dum fråga :)
Men jag vet inte om jag klarar av att svara på det. Kan säga att det är mycket som hänt i livet som byggts upp tills allt till slut bara blev för mycket.
Först nu jag verkligen tar tag i allt och försöker acceptera saker och ting och gå vidare :)

Anonym 2;
Jag hoppas att jag snart kan åka och hälsa på dem! Hade varit underbart!! Som det är nu håller verken måendet eller ekonomin för en sån resa :/

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...