Jag vet inte vad det är som händer med mig. Det är inte bara kaos i huvudet det är krig.
Det är så mycket tankar.
Så mycket jag saknar.
Jag saknar Andrew, mina katter, "gamla" gymnastiken, Jessica, stallet, Shakira, min älskade kanin Basil, Jonas, mina somrar i stava, min brygga, nätter utan mardrömmar, spela piano, skapa & Louise.
Men börjar jag tänka på det här blir jag ledsen. Även om alla saker jag saknar har get mig glädje.
Jag känner mig ensammast i världen även om jag är omgiven med människor som älskar mig.
Just nu känns det som om jag inte klarar av någonting. Jag slutför inget och jag sviker.
Blev ingen skola i måndags. Så lyckad är jag.
Jag vill så mycket. Men när det väl är planerat och klart är det som om jag får panik. Det blir för mycket och jag kraschar.
I dag fyller Emelie år. Jag skulle egentligen ha suttit på tåget på väg till henne nu. Firat hennes födelsedag. Hon behöver mig just nu. Men var är jag?
Jag sitter här i min lägenhet. Sjuk och otillräcklig.
Träffade S. idag kommer nog bli medicin ändringar.
Pratades även om inläggning. Jag hoppas att jag klarar mig utan det.
Jag har jobbat som bara den hela sommaren för att slippa. Ska jag då ha gått upp i vikt helt i onödan. Om jag nu slutar där ändå.
Jag vill så mycket men orken räcker inte till, i stället blir jag passiv och ser hur livet går förbi.
1 kommentar:
Du är stark sötnos! Du kommer att klara dej utan inläggning det vet jag. För du har en enorm styrka och vilja inom dig att bli bättre.
Behöver du något , någon , vad som helst, tveka inte att höra av dej! Vet att det är svårt , MEN du är INTE till besvär.
Jag tänker på dej, finns här för dig.
Stora Kramar
Skicka en kommentar