Jag ligger i sängen med min laptop. På mitt nattduksbord står det en mugg te, ett glas vatten, en alvedon burk, halstabletter och nässpray. Med andra ord, jag är sjuk.
I går så sov jag i stort sett hela dagen.
Men natten den var hemsk. Då låg man där själv med alla tankar. Men ingen ork att göra något för att försöka få tankarna på annat. Det slutade med ett par alvedon, benso och natt medicinerna för att kunna lugna ner mig tillräckligt för att våga sluta ögonen.
I morse skulle jag ha träffat min terapeut S. Men vi kom fram till att de nog skulle kosta mig mer än vad jag skulle få ut av det om jag gick. Så jag blev hemma.
Jag har försökt vilseleda mina tankar med att kolla igenom hela säsong 1 av ANTM. Men de går inte. De tränger igenom. Det bråkas och kastas runt i huvudet. Jag får aldrig lugn och ro. Det kryper av ångest i hela kroppen på mig.
Men fortfarande har jag ingen ork att göra något som kanske skulle kunna få det att dämpas.
Snälla någon få det att sluta jag orkar inte!
måndag 16 augusti 2010
lördag 14 augusti 2010
Obegripligt Svårt
"Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå."
fredag 13 augusti 2010
Sjuk?
Idag mår jag konstigt. Jag har ont i mina leder och har en tryckande huvudvärk bakom ögonen.
Är jag på väg att bli sjuk?
Är riktigt fint väder idag men jag ska stanna inne och dricka te och ha Harry Potter maraton.
Så förhoppningsvis är jag piggare i morgon!
För övrigt är jag väl allmänt off. Mina känslor slänger runt mig som om jag vore en vante. Minsta lilla grej och jag är på botten. En timme senare kan jag vara okej igen. De här snabba kasten mattar ut mig både fysiskt och psykiskt.
Har inte så mycket mer att komma med idag.
Är jag på väg att bli sjuk?
Är riktigt fint väder idag men jag ska stanna inne och dricka te och ha Harry Potter maraton.
Så förhoppningsvis är jag piggare i morgon!
För övrigt är jag väl allmänt off. Mina känslor slänger runt mig som om jag vore en vante. Minsta lilla grej och jag är på botten. En timme senare kan jag vara okej igen. De här snabba kasten mattar ut mig både fysiskt och psykiskt.
Har inte så mycket mer att komma med idag.
torsdag 12 augusti 2010
psycho lemon
Var längesedan jag skrev ett "genomtänkt" inlägg. Utan jag har mer bara låtit fingrarna sköta sig själva och stängt ute hjärnan. Men nu sitter jag här och ser på när makören blinkar stressande.
Blev ett avbrott.
Jag och Maria satte oss på Lenarths och drack varsin islatte.
Vet inte hur länge vi satt där och pratade.
Vi kom b.la. in på cancer. Fy F*N vilken hemsk sjukdom.
I bland så känns det som om jag har cancer i själen. Men det känns själviskt att göra en sådan jämförelse. Visst jag är sjuk. Men det känns ändå som om detta är något jag själv skapat.
Som när man sitter där på akuten och väntar på att få komma in och bli sydd. En skada jag gjort för egen hand.
Jag sitter där och ser hur sjuka och skadade människor kommer in. Hur kan jag ta upp "riktigt" skadade och sjuka människors tid?
Jag känner mig så fruktansvärt egoistisk. Jag skäms.
Men sen igen, jag måste komma ihåg att jag också är sjuk.
Självskador är en konsekvens av mitt impulsiva beteende som är en symtom (fel ordval?) av min sjukdom.
Men jag kan stolt dela med mig att jag nu inte har skurit mig på 7 veckor. Det är mitt längsta uppehåll jag har haft på över ett år!
Det känns som att det bara är en tidsfråga innan jag ramlar tillbaks. Jag känner redan allas besvikelse. Hur deras ögon lyser av just denna känsla.
För jag vågar inte hoppas att jag inte kommer skada mig igen. Jag har försökt sluta så många gånger förut. Besvikelsen när man misslyckas blir bara starkare för var gång. Så nu har jag slutat hoppas. Slutat tro på mig själv att jag kan klara det.
Tror jag inte på mig själv, hur stor är då sannolikheten att jag kommer att klara det?
Inte stor.
Men huvudsaken är väl att jag iaf för tillfället försöker.
Stundvis går det mindre bra. Men jag har också stunder det går bättre!
Nu ska jag tända ljus och krypa upp med en kopp te framför tv:n.
Var på te boden igår. Köpte "psycho lemon". Riktigt gott te!
Blev ett avbrott.
Jag och Maria satte oss på Lenarths och drack varsin islatte.
Vet inte hur länge vi satt där och pratade.
Vi kom b.la. in på cancer. Fy F*N vilken hemsk sjukdom.
I bland så känns det som om jag har cancer i själen. Men det känns själviskt att göra en sådan jämförelse. Visst jag är sjuk. Men det känns ändå som om detta är något jag själv skapat.
Som när man sitter där på akuten och väntar på att få komma in och bli sydd. En skada jag gjort för egen hand.
Jag sitter där och ser hur sjuka och skadade människor kommer in. Hur kan jag ta upp "riktigt" skadade och sjuka människors tid?
Jag känner mig så fruktansvärt egoistisk. Jag skäms.
Men sen igen, jag måste komma ihåg att jag också är sjuk.
Självskador är en konsekvens av mitt impulsiva beteende som är en symtom (fel ordval?) av min sjukdom.
Men jag kan stolt dela med mig att jag nu inte har skurit mig på 7 veckor. Det är mitt längsta uppehåll jag har haft på över ett år!
Det känns som att det bara är en tidsfråga innan jag ramlar tillbaks. Jag känner redan allas besvikelse. Hur deras ögon lyser av just denna känsla.
För jag vågar inte hoppas att jag inte kommer skada mig igen. Jag har försökt sluta så många gånger förut. Besvikelsen när man misslyckas blir bara starkare för var gång. Så nu har jag slutat hoppas. Slutat tro på mig själv att jag kan klara det.
Tror jag inte på mig själv, hur stor är då sannolikheten att jag kommer att klara det?
Inte stor.
Men huvudsaken är väl att jag iaf för tillfället försöker.
Stundvis går det mindre bra. Men jag har också stunder det går bättre!
Nu ska jag tända ljus och krypa upp med en kopp te framför tv:n.
Var på te boden igår. Köpte "psycho lemon". Riktigt gott te!
tisdag 10 augusti 2010
Kaos
Totalt kaos i huvudet. Får inte ordning på någonting.
Det känns som om att hur jag än gör kommer det bli fel på ett eller annat sätt.
Efter mitt samtal hos S. idag kände jag att jag bara ville gå och gömma mig någonstans och sjunka ihop till en liten hög och göra dumma saker...
Men i stället gick jag och tröst- shoppade pyssel saker. Mycket mer hälsosammare alternativ!
Jag är rädd för hur natten ska bli. När jag inte längre kan uppehålla mig själv. Då alla tankar och känslor sköljer över en.
Jag HATAR ångest!
Det känns som om att hur jag än gör kommer det bli fel på ett eller annat sätt.
Efter mitt samtal hos S. idag kände jag att jag bara ville gå och gömma mig någonstans och sjunka ihop till en liten hög och göra dumma saker...
Men i stället gick jag och tröst- shoppade pyssel saker. Mycket mer hälsosammare alternativ!
Jag är rädd för hur natten ska bli. När jag inte längre kan uppehålla mig själv. Då alla tankar och känslor sköljer över en.
Jag HATAR ångest!
Ostabil
Just nu är jag i någon form av känslomässig bergochdalbana. Ena stunden kan jag må helt okej sen PANG är jag nere på botten igen... 20 min senare kan allt vara okej igen. Jag blir helt slut både fysiskt och psykiskt.
Måste det vara så här?
Sen de satte in den där stämmnings- stabiliserande medicinen har jag fungerat helt okej. Det har inte alls varit sådana skarpa kontraster som det innan var. De kom inte lika ofta. Men nu verkar de vara tillbaka. Är de här för att stanna?
Måste det vara så här?
Sen de satte in den där stämmnings- stabiliserande medicinen har jag fungerat helt okej. Det har inte alls varit sådana skarpa kontraster som det innan var. De kom inte lika ofta. Men nu verkar de vara tillbaka. Är de här för att stanna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
