ctrl alt delete

I dbt:n hade vi i läxa att gå igenom våra mål som vi fick skriva när vi inledde behandlingen. Det var med positiv överraskning jag såg att jag redan uppfyllt några! Som tex titta andra i ögonen och inte vara så beroende av min musik (ex kunna gå igenom stan utan musik i öronen).
Alla övriga mål jobbar jag för fullt med och vissa har jag kommit en bra bit på!

Några mål jag har på listan är:
* Bli fri från mitt självskade beteende.
* Kunna äta allt. Inga mer matregeler eller kompenserande för mitt intag.
* Kunna hoppa över en träning utan att få ångest.
* Kunna välja på alla kläder, som kjolar och åtsittande kläder.

När jag träffade S. sist diskuterade vi endel runt maten. Hon sa att jag aldrig kommer bli fri från alla tankar. Att jag alltid kommer tänka på kcal innehåll osv.
Önskar jag kunde trycka på ctrl alt delete och bara radera ut allt som har med ana att göra.

Retard 75mg

Jag har svårt att formulera mig när jag skriver. Få ut det jag vill på rätt sett. Det kommer upp någon form av spärr i huvudet.
I förgår började jag skriva ett långt inlägg. Men det kändes inte bara rätt. Får se om jag sätter mig och försöker skriva om samma ämne igen en annan dag.

OMFG jag har fått hem mina mediciner!!! Är en sådan sjuk känsla. Tänk att de litar så pass på mig nu att jag får ha hand om dem själv. Första gången ever som jag får det!
Samma kväll som jag fått dem satte jag mig och delade tre dosetter. Sen organiserade jag mina mediciner och skrev en delningslista som jag satte upp.
Känner mig starkare än någonsin!

PressPunkten?

I helgen var det "allahelgonahelg" jag var både förbi Louise och Rebecca. Tände ljus och la en blomma. Många starka minnen väcktes. Hur kan livet vara så orättvist?!
Men jag är i alla fall övertygad om att båda två har det bra nu.

Mått lite sådär fysiskt. Jobbig huvudvärk och feber. Men börjar må bättre nu.
De på RoCK har hittat en sysselsättning åt mig. Jag ska vara på en tidning som heter presspunkten. Man fick jobba med både fotto, layout och själva innehållet. Låter kanske kul. Grejen är bara den, förlåt det här låter kanske otroligt elakt men så jag känner, att det är bara udda utstötta människor där. Jag försöker jobba mig ut mot det friska. Det här känns bara som ett steg i fel riktning... Men jag klarade inte av att säga det när jag satt där.. Jag sa snällt att jag ska prova på och att vi ses på onsdag.
Helst skulle jag vilja studera på distans. Jag och min handläggare M. från RoCK var till arbetsförmedlingen förra veckan och pratade med någon studievägledare. Gav mig inte så mycket men han var väldigt trevlig iaf^^
Ska söka vidare och se om jag inte hittar något som skulle passa!

Saknad

De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på min familj i USA. Jag saknar dem så det gör ont...
Jason är väl den enda av barnen som kommer ihåg mig. Gör ont att lilla Andrew som brukade somna i mina armar kanske inte ens kan peka ut vem jag är på en bild.
Både Andrew och Angelina pratar rent nu. De är inga småttingar längre. David är säkert värsta hockeyproffset i det här lagret. Den där lilla killen som försökte lära mig stanna med skridskor.
När jag tänker på dem så är de lika små som när jag åkte. I de här åldrarna händer så otroligt mycket. Känns som om jag går om miste om allt.
Jag tror aldrig att de kommer att förstå hur otroligt mycket de betyder för mig...

Själens Krigare

Jag har fått en helt ny syn på när det kommer till att skära mig själv.
Jag har haft självskade beteende i olika form i många år. Jag minns fortfarande första gången då jag tog till ett rakblad. Det kändes som om jag skulle explodera inombords och att det trycket skulle lätta om jag bara fick ta till det en gång. Ett litet snitt. Sen ska jag aldrig göra det mer... På några sekunder tog jag ett beslut som kom att förändra mitt liv.
Jag vill inte säga det dummaste beslut jag någonsin tagit som egentligen kanske är det självklara ordet. Men för mig var det ett sett att överleva. Jag hade inte modet att fråga efter hjälp eller kunskapen hur jag skulle hantera alla mina känslor på ett icke självdestruktivt sett.
Jag kan trycka ner och kasta ennu mer självhat över mig själv för mitt beslut.
För den dagen öppnade jag dörren till ett beroende av självskadebeteende.
Nu sitter jag här med ärrade armar och har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått sy. Även om jag önskar jag kunde få det ogjort är det dags att acceptera mina ärr. Det är en del av mig. Min trasiga insida som skiner igenom. Jag blir äcklad och känner mig gråtfärdig när jag tittar på mina ärr.
Hur kunde jag göra så här mot mig själv?
Nu är det på tiden att jag ändrar mina tankar och syn på mig själv. Det är en lång väg men nu är jag mer motiverad än någonsin!
Jag har haft mitt längsta uppehåll någonsin sen jag började skära mig. På 4,5 månad har jag bara haft ett litet bakslag! Jag är stolt över mig själv!

Det här fungerar inte för alla men peppar mig.
Jag lägger 50:- varje vecka jag varit skadefri i en spargris. Varje månad lägger jag 100:-.
Jag har haft olika "belönings" sett. Ett då jag gjorde en trappa. För varje vecka fick jag en större belöning. Men det satte bara mer och mer press på mig. Nu står belöningen på samma nivå. Jag har fortfarande den där lilla knuffen "bara två dagar till och jag har kämpat till ennu 50:-"
Men inte ett så stort fall om man tar ett snesteg. För det är sånt som händer. Men då är det bara att borsta av knäna och resa sig upp igen. För varje dag jag klarar blir jag starkare.
När jag tagit mig hela vägen upp kommer jag vara starkare än någonsin!
Min spargris blir tyngre och tyngre. För pengarna ska jag köpa något jag verkligen vill ha. Jag har aldrig slitit så hårt för att få något. Vad det en blir kommer det ha stort värde för mig!

Det är många som säger "varför slutar du bara inte!"
Men det är inte så enkelt. Det blir ett beroende. En ren impuls handling och man hinner inte stoppa sig själv. Det tar tid att bryta det onda mönstret.
Det är som att lära sig att slå en volt. Man vet teoretiskt sett hur man ska göra och man har någon bredvid som hjälper en. Men bara för det kan man inte göra en volt med en gång. Man får träna. Men tillslut lyckas man slå en volt! Det blir lättare och lättare. Det börja sitta. Men i bland ramlar man. Men det är bara att resa sig upp och fortsätta öva!
Övning ger färdighet.

Jag trodde jag kunde ta mig ur det här själv... Men jag insåg att jag behövde hjälp.
Nu har jag både hjälpen och viljan!

Höst

Nu är det börjar bli så kallt ute blir mina händer torrare än någonsin. Men jag har förberett med att inhandla vantar och handkräm! Också köpt mysig tröja och ennu mysigare sockor!
Hösten står verkligen för mys för mig. När jag var liten så kom hösten längst ner på min lista när jag rangordnade årstiderna. Sommar, vinter, vår och så höst. Men nu har den nog jobbat sig uppåt!
Mys FTW :D

te väder

Jag känner mig helt tom i huvudet samtidigt som det är helt fullt av tankar, minnen och känslor.
Jag vet inte riktigt vad det är som rör sig i huvudet. Mest gammalt. Sådant som inte riktigt vill släppa taget.

I natt sov jag riktigt dåligt. Legat vaken mycket. Sen mardrömmar på det. Pallar inte ta mina natt mediciner för jag blir så "bakis" på dem... Men jag tror jag sover bättre i natt.
I dag har jag varit super aktiv och varit runt över allt känns det som. Först så träffade jag min terapeut och handläggare på försäkringskassan. Vi gick till två personer som jobbar på RoCK (rehabilitering och choaching). Vi pratade om min framtid. Vad jag har för mål osv. Tror de kan bli jätte bra!
Sen så har jag varit på infektion också och träffat min läkare. Jag går på utredning där om varför jag får återkommande skum feber. De tog lite prover så ska jag tbx dit igen. De har hållit på i 1,5 år nu och de hittar ingenting. Men men det fixar väl sig.

Nu ska jag bara ta det lugnt resten av dagen.
Perfekt film väder! Så nu blir det att tända ljus, sätta på lite te och välja ut någon bra film.