Nu när jag har den här intensiva fasen i DBT:n träffar jag min terapeut S. varje dag i två veckor.
Sen blir det en åter träff och en läkartid veckan efter för att runda av allt. Sen ska jag bli ledig från psykiatrin ett tag!
I går gick samtalet över mina förväntningar och tävlingsmänniska som jag är får ju inte dagens samtal gå sämre... Varför ska jag sätta denna onödiga pressen på mig själv? Är ju mycket vettigare att bara låta ta det som det kommer och inte tvinga fram saker och ting.
Men jag tycker trots allt att det gick bra i dag med. Fast klumpen i magen man byggde upp under samtalet har inte velat släppa.
Under samtalet så sitter jag och blundar medan jag ska berätta om jobbiga saker i presens. Fastnar jag så leder S. mig. Hon kollar även av ca var 5 minut var jag ligger på en ångestskala.
När jag säger stopp så slutar vi där.
Då sitter vi och pratar tills min ångest lägger sig så jag inte rusar därifrån och är högt i känsla.
Hela samtalet spelas in så ska jag lyssna på det igen när jag kommer hem.
All denna upprepning för att ta kontroll över mina minnen och inte låta dem kontrollera mig.
Nu ser jag ljuset i denna otroligt mörka och långa tunneln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar