Saknad

Jag känner en saknad..
För ett årsedan hatade jag stället och ville bara där ifrån.
Vet inte hur, men de fick mig att stanna.
Prova iaf 1 månad innan jag stack.
Jag stannade och ju längre tiden gick ju mer började jag gilla stället. Det byggdes upp förtroende bland personal och vänskap mellan patienter. Sakta men säkert byggdes en trygghet upp.
Mellan alla grupper och terapier han vi med en del roliga saker.

Vi pysslade.


Åkte till Öland


Red islandshästar.


Vi bowlade och spelade mingolf.


Vi åkte till Ikea.


Jag hade ett eget rum som jag gjorde mysigt.
På väggen hade jag mitt BKT tåg^^


Jag hade snyggaste morgon frillan^^

Jag minns hur jag och Jonas drog upp varandra ur sängarna på morgonen. Eller när man sprang in och började hoppa i sängen och skrek "EARTQUAKE!!!!"
Eller när vi spökade i korridoren när vi tvättat våra sängkläder.
Det var inte uppskattat av nattpersonalen...

Ja jag mådde skit. Men mitt i allt så fick man en samhörighet. Men nu är den borta. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här men jag saknar mitt behandlingshem, jag saknar Boklunden.