Spola tillbaka tiden till april förra året.
Då började jag få tillbaka lite hopp.
Men nu, varifrån kommer all misär?
Jag orkar inte med den. Vill inte vara en del av den.
Snälla kan inte någon väcka mig och låta mig inse att allt bara varit en enda lång mardröm.
Jag vill vara liten krypa upp i en trygg famn och låta mig själv gråta.
Men har jag någonsin känt mig trygg? Vet jag ens vad trygghet är?
Jag älskar mina föräldrar och de gör allt de kan. Ingen skuld på dem.
Men allt oftare önskar jag att jag aldrig föddes.
1 kommentar:
Vi kan ta april detta år istället som kompensation!
Ge dig tillbaka lite hopp.
Tillsammans kunde vi förskjuta misären en gång, låt oss göra om samma sak igen!
Då skall jag väcka dig en morgon och säga att mardrömmen är slut nu, så skall du få krypa upp i min famn och gråta så mycket du vill, om den är trygg nog för dig.
Jag älskar dig älskade Elin.. <3
Skicka en kommentar