Jag hatar verkligen att sova. Som om verkligheten inte är jobbig nog?!
Jag har gått runt med en ihållande huvudvärk som jag skyller på alla mina mediciner. Så nu vågar jag inte ta mina nattmediciner längre...
Kanske dumt jag vet inte. Men jag sover ju dåligt med dem med...
Inatt drömde jag att jag följde med Zippo till hans jobb. Allt som kunde gå fel gick fel. Jag kunde knappt röra mig jag såg helt suddigt. Det hela slutar med att "min" häst dör och det var såklart mitt fel...
Idag ska jag träffa min nya terapeut tillsammans med min nuvarande. Nästa gång är sista gången jag träffar henne...
Jag har blivit runt bollad så mycket inom psyk och så äntligen hittar jag någon det klickar för!
Men nej då måste hon sluta... Efter över ett år tillsammans. Jag som har så svårt för att öppna mig och hade sakta men säkert börjat fundera på om jag inte ska börja berätta endel saker... Men men är väl inte meningen helt enkelt att jag ska det.
Tappar både hopp och tro på att psykiatrin kan hjälpa mig. Men vart ska jag då vända mig. För jag klarar ju inte av det här själv...
Ett helt inlägg med bara massa klagande. Sorry!
2 kommentarer:
du får klaga :)
Jag hatar också att sova, de är som att någonting tar emot.. de går inte att gå till sängen, gruvar mig inför att sova. Sömnmedicin hjälper inte heller. Jag har börjat drömma riktigt sjuka, hemska och verkliga drömmar. Igår gick jag till dörren, öppnade de, ropade på min katt, jag föll ihop på bron och kunde inte röra mig, efter ett långt tag lyckades jag krypa till sängen och lägga mig.. och jag vet inte om de hände på riktigt eller inte :(
Skicka en kommentar