Det känns som om jag sakta börjar klättra uppåt från mitt mörka hål.Jag har nu två dagar i rad gjort mig i ordning och inte bara gått runt i pyjamas eller mjukisbyxor.
För mig är det något riktigt positivt! Jag brukar inte orka. All energi går åt att överleva dagen.
Kanske är detta min vändpunkt?
Men jag vågar inte hoppas för jag har ramlat tillbaks så många gånger. Ju mer man hoppas ju hårdare blir fallet.
Ska jag vara ärlig är jag livrädd.
Jag vet inte hur jag skulle klara det...
Men nu ska jag försöka tänka positivt!
Inte spytt en enda gång hitintills denna veckan och hör och häpna, jag har inte behövt sy sen jag var inlagd!!
2 kommentarer:
Börjar nästan gråta när jag läser detta, men på ett positivt sätt!
Jag vill verkligen att detta blir din vändning, och jag tycker du är fan så jävla duktig som kämpar på!
Kämpa <3
Jag har läst här ett tag nu, och du är så SJUKT VÄRD att må bättre! Jag hoppas verkligen att det bara går uppåt, uppåt, sakta men säkert nu.
När man nått botten finns det bara en väg och det är upp!
Vi får simma tillsammans!
Varm kram
Skicka en kommentar